Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Framtiden. Af Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historikern och politikern Hanotaux’ under Dagens Frågor i detta
häfte återgifna fredsprogram ger en slående bekräftelse på
hvad man redan förut visste, nämligen i hur hög grad en
dylik lösning ligger i linje med mycket inflytelserika kretsars
tankegång. Hanotaux tänker sig planens genomförande genom
ententens stormakter ensamma och alltså sedan Tyskland
politiskt eliminerats, och utan tvifvel vore risken för en dylik
utveckling då störst; men den är ingalunda utesluten under
en annan utgång af kriget heller. Om nämligen stormakterna
sins emellan kunna besluta sig att glömma det afslutade
krigets motsatser och hjälpas åt att misshandla de mindre
staterna under namn af en internationell rättsordning,
garanterad neutralitet, rustningsbegränsning eller hvad det må
heta, så ha de ej blott härliga förberedelser i hvad de
tillåtit sig under kriget utan äfven stora möjligheter. Äfven
om de mindre staterna finge vara representerade i det
europeiska centralråd, som skulle ta hand om friheten, sanningen,
rätten och freden, vore därmed påtagligen mycket litet
vunnet; de blefve helt enkelt behandlade som quantités
négligeables, liksom förhållandet varit allt från Wienkongressen
till den senaste tidens internationella regleringar af planeten
Jordens politiska problem. Att stormakterna då komme att
begagna sin ställning till att befordra sina egna maktpolitiska
intressen, är så pass själfklart, att det knappast borde behöfva
påpekas; ty några ädla och upphöjda politiska mål, som icke
fått tjäna dylika syften, känner ej historien. Att särskildt
demokratien ej därvid kommer att utgöra något hinder, för
den händelse världens statsskick mer allmänt skulle gå i
demokratisk riktning efter kriget, därpå erbjuder kanske franska
revolutionen det mest påtagliga beviset; ty såsom framför
andra Sorel har visat, fullföljde de franska
revolutionsregeringarna i allt väsentligt samma utrikespolitiska mål som
varit den franska statskonstens under Bourbonernas.
Naturligtvis komma under en dylik regim motsatser att uppstå
stormakterna emellan, såsom fallet var också under den
gamla heliga alliansen; men detta behöfver ej minska tyngden
af den hand, som kunde komma att hållas öfver dem som
sakna inflytande i de mäktiges råd, utan de svagare kunna
tvärtom endast alltför väl bli just kompensationer vid
utjämning af motsatserna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
