- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
85

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ståndpunkt är dock öppet och ohöljdt hans bestämda kraf på tyskt
herravälde öfver den belgiska kusten såsom det tryggaste och bästa
medlet att hålla England inom dess gränser. Och detta anser han långt
ifrån omöjligt. Karakteristisk för hans uppfattning är tron på en
snart förestående katastrof i England. Undervattenskrigets
förlamande inverkan på England i flere afseenden utgör den
tvångsföreställning, hvari han lefver. I samband med fredsanbudsryktena
redan före den 12 december uttalade han sin öfvertygelse, att ett
fredsförslag till stor del skulle vara öfverenskommet mellan
Washington och London för att »rädda» England. Samma synpunkt går
konsekvent igen i de alltyska kommentarerna till Wilsons not, då Deutsche
Tageszeitung
talar om att ett fortsatt krig kommer att »svälta ut»
England. Den engelska pressens allmänna indignation öfver Wilsons
fredsinitiativ bekräftar knappast denna föreställning, och denna press
torde icke vara fullt så väldisciplinerad, att den på befallning
anordnat denna storm af förbittring endast för att England skulle få
skenet af att ha blifvit »påtvingadt» en fred, som det önskade utan
att vilja tillstå det. Denna förmodade engelsk-amerikanska intrig mot
Tyskland gaf Reventlow ny anledning att predika krig på knifven
mot England, fullkomligt obekymrad om följderna och alldeles utan
känsla för en så pass nykter reflexion, som exempelvis Emil
Zimmermanns i Preussische Jahrbücher, att »dessa herrar väl ändå
till slut måste lämna något kvar af det engelska världsriket,
förmodligen en mycket stor del däraf». Den tyska riksledningen har genom
sitt fredsanbud, om också indirekt, bekänt sig till denna senare
uppfattning.

Fredsnoterna.



»Många fredsnoter, men ännu ingen melodi» — så har
intrycket af de senaste veckornas diplomatiska
korrespondens i fredsfrågan träffande karakteriserats. Den började med
centralmakternas not af den 12 december 1916 med dess förslag att
omedelbart inleda förhandlingar om fred. Innan ännu de tio
allierade makterna i motsatta lägret hunnit enas om formuleringen
af sitt afböjande svar, kom som en stor öfverraskning president
Wilsons not till båda de krigförande maktgrupperna af den 19 december. Den
framhöll uttryckligen, att presidenten hvarken föreslog fred eller
medling utan att hans syfte allenast var, »att sonderingar (»soundings»)
måtte verkställas, på det att vi måtte få veta, de neutrala nationerna
liksom de krigförande, huru nära den fredens hamn kan vara, till
hvilken hela människosläktet längtar med en intensiv och växande
längtan». Detta mål skulle nås därigenom, att de krigförande
förmåddes yppa »sina respektive åsikter om de villkor, på hvilka
detta krig skulle kunna afslutas, och om de anordningar, som skulle
kunna anses tillfredsställande såsom en garanti mot dess förnyande eller
mot uppkomsten af liknande konflikter i framtiden, så att det blefve
möjligt att fritt och öppet jämföra dem.» I detta neutrala
fredsinitiativ instämde några dagar senare genom särskilda noter först
schweiziska edsförbundet (22 dec.) och sedan (29 dec.) de tre nordiska rikena,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free