Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Riksdagens minnen och riksdagens värdighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
n RIKSDAGENS MINNEN OCH RIKSDAGENS VÄRDIGHET
icke på långt när jämföras med de bistra tider och stora
svårigheter, som mötte Sveriges konung och dess folk 1617. Krig
med två grannar, Ryssland och Polen, båda på den tiden
bland Europas mäktigaste stater. På den tredje sidan det
starka och afundsjuka, nätt och jämnt fredliga Danmark,
också ansedt såsom mäktigare än vi och nu i färd med att
genom Elfsborgs lösen pressa ut våra sista kontanter. Svårt
med tillförseln utifrån, klent med produktionen hemma —
1617 års män skulle tyckt sig lefva i ett paradis, om de haft
vår tillgång på spannmål, socker, smör och hvad annat som
hör till vårt lifsuppehälle. Men ändå, hvilken
kraftansträngning och hvilket mannamod! Hvilken endräkt också i både
rådslag och handling! Riksdagsbeslutet vittnar om, huru
man sig »i den heliga Trefaldighets namn så väl höga som
låga samsat och förenat» att stå emot alla stämplingar och
bevisa konungen all »hörsamhet och rättrådighet i underdånig
lydno, huldskap, troskap och manskap och därför hafva ospard!
all förmåga, ja, där så omtränger, uppsätta själfva lif och
lefverne». Fienderna skulle man därför göra ett tappert och
manligt motstånd och hemma med all flit och gudsfruktan
åkalla den högste Gud, att han ville afvända syndernas
välförtjänta straff och ej tillstädja fiendernas onda uppsåt få
framgång. Rikets sjömakt borde utrustas och stärkas, hären
ökas, gränsfästningarna bemannas, gärder, både gamla och
nya, erläggas och vid behof höjas. Det var med sådana beslut
bakom sig, som folket därpå följde sin konung på den väg,
som redan en månad senare förde till detta års förnämsta
trehundra årsminne, freden i Stolbova, hvarigenom fienden i
öster bragtes att »släppa de rofhus, därutur han oss tillförne
beskadat hafver», och drefs tillbaka bakom en gräns, som åt
rikets finska landsdelar skänkte en nära hundraårig frid från
moskovitiska angrepp. Om i en farofylld tid Sveriges riksdag
skulle föresätta sig att i manlig beslutsamhet och endräktig
offervillighet efterlikna sina föregångare för 300 år sedan, skulle
vi däraf sannerligen icke fara illa. Det är främst på viljan
det beror.
Skulle denna vilja dömas efter andra kammarens
remissdebatt, vore utsikterna icke alltför ljusa. Såsom i föregående
häfte påpekades, bör man dock ej taxera dessa debatters
he-betydelse mycket högt. Benägenheten å vissa håll att därvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
