Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Underbefälsfrågan. Af Carl Rosenblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDERBEFÄLSFRÅGAN
113
ken. Allmänheten sväfvade i okunnighet om, huru nära vårt
land vid mera än ett tillfälle var att indragas i de politiska
kriserna; särskildt skulle den hotande engelsk-ryska konflikten 1885
ägnat sig utmärkt till undervisningsmaterial. Slagordet»Sverige har
ej mera någon utrikespolitik» blef ledmotivet inom vida kretsar;
den naiva okunnigheten i dylika ting förbisåg lätt, att en stat
ej kan »melde sig ud av» det mellanfolkliga umgänget. Under en
senare period har hypotesen om krigsriskernas afskrifning och
världskrigets framtida omöjlighet alltmera högröstadt predikats
för att slutligen kulminera i den allbekanta, sorglustiga
förkunnelsen ex cathedra från en partispets dagarna före katastrofen
i augusti 1914. Det hade dock vid denna tidpunkt sedan flere
år stått tydligt att läsa — ej blott mellan raderna — i
världspressen, huru den internationella spänningen växte till bristning.
Äfven en ytlig inblick i hvad som försiggick ute i världen borde
varit nog att öppna ögonen för att det politiska läget var som
en helvetesmaskin inställd på snar explosion. Katastrofen kom
för tidigt — af militära förberedelser att döma, pekade visaren
på 1917 ungefär. Våra fredsutopisters och deras eftersägares
hållning inför frågan om Sveriges krigsrisk är Bourbonernas,
i det att de intet lära af historien, intet se af nutiden, däremot
ha de allting glömt. Typen återfinnes inom alla partier och klasser.
De skilda grundåskådningarna i utrikespolitik och därmed
organiskt sammanhängande försvarspolitik afspegla sig visserligen
mer eller mindre tydligt i resp. partiprogram, men sammanfalla
blott skenbart och under lugna förhållanden med grupperingen
i öfrigt. Vid kriser farliga för landets vitala intressen utåt
sprängas partibanden — val- och partiboskapen individualiseras.
När det gäller nationens ära och lif bryta sig de djupare
egenskaperna, den personliga läggningen fram — mannen träder i
stället för »partivännen» och tar ställning på grund af nationell
in-stinkt? historiskt sinne och blick för verkligheten. Kriget och
kanske än mer dess förberedelser har gifvit svenskarna ett rikt
och högintressant bevis- och studiematerial i detta afseende.
Den fred, som en gång måste komma, torde visserligen ej, som
så mången fordom, i själfva urkunden bli förklarad »evig», men
svenska »fredsvänner till hvarje pris» låta redan nu förstå, att
de ämna draga försorg om, att den i verkligheten så skall bli;
mänskligheten lär nämligen vara mogen för det tusenåriga riket.
Den folkpsykologiska visdom, som inspirerat dylik optimism,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
