Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - En aktivistbok. Af Herman Brulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligger knappast »i den omedelbara förlängningen af den, som
trampades af Gustaf Adolfs, Karl XII:s och Gustaf III:s svenska folk». I
hvarje fall böra för att tvinga Sverige in på den vägen kräfvas
starkare skäl än de som här förebringas. Författarne ha en alltför stor
benägenhet att af de s. a. s. utrikespolitiska hjälpföreställningarna
— »buffertstat», »maktbalans», »stormaktsexpansion» o. d. — skapa
någon sorts konstanta realiteter, ur hvilkas väsen man
naturnödvändigt skulle kunna sluta sig till vissa konsekvenser. Med denna
oväntadt deterministiska uppfattning sammanhänger väl också deras något
vidskepliga respekt för de »geopolitiska» talesätten. Håller man i
minnet, hur få år som skilde t. ex. trippelalliansen från 1866 års krig,
den engelsk-franska ententen från Fashoda, det rysk-japanska
vapenbrödraskapet från kriget i Östasien, eller har man händelsevis
observerat, hur stämningen i London fyra år efter västmakternas
gemensamma vapenbragder i Krimkriget präglades af fruktan för en
fransk invasion i England, så betraktar man knappt som annat än en
fyndig ordlek de djupsinniga utläggningarna på sid. 66, där det nya
århundradets »stora geopolitiska nyhet» förklaras vara den, att de
politiska brytningslinjerna i Europa, som förut legat horisontellt,
»vridits ett kvarts hvarf och numera stå vertikalt på kartan». Hvem
garanterar, frågar man sig, mot en ny ruckning när som helst på
det geopolitiska instrumentet?
Dessa anmärkningar gälla, kan man säga, mestadels
argumentationen, och tesen kan vara riktig för det. Det är teoretiskt möjligt,
men de reella betänkligheter mot en anslutning till aktivismens
aktionslinje, som antydts i den förut omnämnda anmälan af »Sveriges
utrikespolitik», anser undertecknad för sin del i hufvudsak gälla äfven
här. De kunna sammanfattas: i en starkare »nationell pessimism» än
författarnes i fråga om vårt folks framför allt politiskt-moraliska
resurser; en starkare känsla af »den tyska faran», risken för ett framtida
beroende af Tyskland som följd af ett sammangående under nuvarande
förhållanden (ytterst lättfärdigt behandlad å sid. 104); samt slutligen
och icke minst en starkare dosis själfkritik. Det är icke minst där,
det brister hos aktivisterna. Sannolikheter, möjligheter, hugskott taga
hos dem karaktären af bergfast grund, och den som vägrar bygga
på denna behandlas som inskränkt eller illasinnad, äfven om han
såsom Sveriges nuvarande regering bär det drygaste ansvar, som
under ett århundrade hvilat på svenska män, och därjämte är i
besittning af en öfverblick öfver situationen, dess möjligheter och risker,
som ingen af dess angripare kan tillräkna sig.
I det sammanhanget må en anmärkning finna plats, visserligen
icke gällande själfva boken, men direkt den krets och den tidskrift,
i hvars namn den framträder. Anständigtvis saknas där den
artikel, rubricerad En styrelse utan prestige, som med sina försök
att undergräfva den politiska respekten och den personliga aktningen
för borggårdsregeringens statsminister vanpryder första och halfva
andra sidan af Svensk Lösens nummer för d. 7 juli 1916. Det må
undras, om dess författare i dessa dagar, då vårt land genljuder af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
