Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Memoarer och personhistoria. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försvarsväsendes reformering. En ledande roll spelade han därvid icke men
stred i främsta ledet, en yngling med grå hår, ifrig att ännu under sin
lefnads aftonrodnad få vara med att vinna slaget. Hvilket också
beskärdes honom; 1901 års betydelsefulla riksdag fann honom ännu på
hans plats, några månader efter dess slut gick han ur tiden. Så fick
han i gärning infria, hvad hans egen generation hyllat som
svärmande dröm; själf förde han det bästa af Karl XV-tidens djärft
sorglösa förhoppningar öfver i en ny, mera ansvarsmedveten tids
verklighet.
Den bild grefvinnan Taube ger af sin fader är — det behöfver
knappast sägas — kärleksfull och intim men tillika diskret. Ibland
skulle läsaren önskat mindre diskretion kanske, nämligen om de
politiska skiftena efter 1880-talets midt. Men det tyckes, som om
material därvidlag saknats. Wennerberg var denna tid mest bosatt
i Stockholm och torde knappast i bref meddelat, hvad vid de
politiska enskilda öfverläggningarna förekom; för memoarer eller liknande
hade han ingen lust. Det är skada, att härigenom en historisk källa,
som kunnat vara rikt gifvande, rätt fullständigt sinat ut. Men med
värme och vördnad skall hvarje läsare hylla den ungdomlige
åldringens nobla gestalt, och ingen äldre upsaliensare kan utan rörelse i
dessa blad åter genomlefva mötena med Wennerberg vid
universitetsinvigningen 1887, valborgsmässoaftonen 1893 och på vårfesten 1901.
I ett bref, som inflätats, yttrar sig Wennerberg om Louis De Geers
rätt skarpa dom öfver Karl XV. »Hur skulle också de Geer kunna
sant bedöma Carl XV? Lika omöjligt, som för denne att kunna göra
de Geer full rättvisa.» Den samtida statsman, för hvilken De Geer i
sina minnen uttryckt mest oförbehållsamma sympatier, Pehr von
Ehrenheim, har vid nittioårsgränsen upptecknat samt genom sin son
kammarherre E. v. Ehrenheim låtit utgifva några minnesblad från en
lång åt allmänna ärenden ägnad verksamhet. Fåfängt söker man i
dessa minnen några skarpa eller hårda omdömen. Deras
intressantaste kapitel, som är ägnadt åt ministerkrisen 1870, då Ehrenheim med
flere kolleger följde De Geer ut ur konseljen, är liksom boken i öfrigt
fullständigt fritt från bitterhet, hvilket icke utesluter, att förf. med all
oförbehållsamhet utvecklar och tydligen fortfarande fasthåller den
opposition, hvari han då stod till konung Karl. Ehrenheim exemplifierar
en politisk typ, hvilken numera torde vara så godt som utdöd:
oberoende godsägare, som i sin aristokratiska oafhängighet icke behöfver
särdeles bekymra sig om en växlande opinion, samtidigt nog af skolad
ämbetsman för att icke vilja glida in i några trånga klassynpunkter,
en liberal från seklets midt med ungdomstron kvarlefvande i sin
frihandelsmening men annars med åren förd allt mera åt den högra
sidan. Politikerna af detta jämna lagom hade väl hos oss sin
ypperste representant i De Geer, deras rätta tid var stiltjeskedet mellan
revolutionsstormarna och den annalkande imperialistiska eran, de
lämpade sig väl för att med försiktiga reformer afveckla den föregående
tidens anspråksfulla program, men de voro icke mycket ägnade att
lösa den nya tidens helt annorlunda lagda problem. Ehrenheim var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
