- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
164

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

164

DAGENS FRÅGOR

en i Frankrike lika vanlig som förkastlig taktik att framför allt söka
politisk framgång genom att hetsa massornas lidelser mot dem, som
på grund af sin framskjutna ställning äro särskildt utsatta för
offentlighetens blickar. Jaurés själf hade i detta hänseende under sina
strider mot Clemenceau och Briand tillåtit sig oerhörda saker, och
vid ett tillfälle under valkampanjen 1910 hade L’Humanité innehållit
en formlig uppmaning till mord på Briand. I andra pressorgan mötte
man flerfaldiga gånger uttalanden, i hvilka »le citoyen Browning»
betecknades som det viktigaste hjälpmedlet i klasskampen. Madame
Caillaux’ mord på Figaros redaktör Calmette bidrog i väsentlig grad
att upphetsa den redan förut exalterade stämningen, och den ohöljda
beundran, som från många håll visades hennes handling, var ett
karakteristiskt exempel på hur långt man hade nått i moralisk förvirring.
Betecknande var också, att Jaurés i sin tidning iakttog en högst
välvillig neutralitet under hela pressdebatten om mordet på Calmette.
Att Villain tagit starka intryck af den i pressen rådande hetsiga tonen
gent emot politiska motståndare och äfvenledes påverkats af den
allmänna tendensen att urskulda förbrytelser, begångna i politiskt syfte,
kan anses säkert. Hvilka andra orsaker som spelat in, är i närvarande
stund ej möjligt att med visshet konstatera. Måhända kan den
domstolsförhandling, som dock väl en gång måste inledas, härvidlag
bringa någon klarhet.

Prolos framställning ger emellertid vid handen, att man äfven inom
den franska socialismen ansåg Jaurés misstänkt för tyska sympatier.
Särskildt lades honom till last, att han under sommaren 1911, då
Agadirkrisen började tillspetsa sig, afreste på en föredragsturné till
S3 damerika i stället för att stödja de franska intressena i den
diplomatiska tvekampen med Tyskland. Likaledes ogillade man skarpt
hans hållning vid den socialistiska kongressen i Bern, där tvåhundra
fransmän sammanträffade med tre dussin tyskar för att gemensamt
»bräka om fred som klippta får», för att citera Prolos drastiska
uttryck. För krigsfaran hade Jaurés ingen blick; han var öfvertygad
om att det alltid skulle blifva möjligt att besvärja stormen, innan den
hade hunnit bryta ut. Den sista handlingen i hans lif
sammanhängde också med denna hans öfvertygelse. Det är nämligen ett faktum,
som förtjänar den allra största uppmärksamhet, att Jaurés samma
dag som han mördades hade gjort ett sista försök att rädda freden.
Han hade nämligen till det franska utrikesdepartementet riktat en
anhållan att uppmana Ryssland till moderation och förklara, att
Frankrike icke ansåge sig skyldigt att upprätthålla sina
alliansförpliktelser, om Ryssland genom sina mobiliseringsåtgärder gjorde
kriget oundvikligt. Viviani hade emellertid vägrat att mottaga honom
och i stället låtit honom andraga sitt ärende för
understatssekreteraren Abel Ferry. Då Jaurés efter sitt samtal med denne lämnade
Quai d’Orsay, hade han blifvit fullt öfvertygad om, att hans maning
icke skulle efterkommas, och det var därför hans afsikt att dagen
därpå i sin tidning offentliggöra ett slags Jaccuse, riktadt dels mot
t den franska regeringen, dels mot Isvolsky, Rysslands ambassadör i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free