- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
183

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(särskildt vid stark fraktionssplittring inom riksdagen), så betyder
parlamentarismen dock i regeln, att hufvudansvaret för denna
öfvergår från konungen till riksdagspartierna.

Vanligtvis tillämpas parlamentarismen så, att majoritetspartiet
(eller -blocket) ensamt bildar regering och därmed tager hela
statsmakten. Regeringen blir partiregering, samarbetar
hufvudsakligen med sitt parti inom riksdagen och handlar efter dettas
program; minoritetens enda rätt är att söka blifva majoritet.
Såsom korrektiv mot ensidigheten i ett sådant regemente pläga
engelsmännen peka på den s. k. pendelsvängningens lag, som
gör att partierna få alternera vid makten och växelvis föra fram
sina idéer. Vida betänkligare bli gifvetvis partistyrets
olägenheter, om partierna inom folket äro fasta, så att en stor del af
folket, kanske inneslutande det stora flertalet bland de bildade
klasserna, under lång tid utestänges från politiskt inflytande.
Såsom partiregemente träder parlamentarismen i skarp kontrast
mot den konstitutionella monarkien, till hvars väsen det hör,
att den bör vara en »landsregering» öfver partierna.

Pröfva vi efter dessa synpunkter det svenska statsskicket efter
1866, så synes det mig hittills framstå som klar och ren
konstitutionalism, visserligen med tillfälliga afsteg åt parlamentarism,
men endast såsom undantag från regeln. Först och främst torde
icke behöfvas någon bevisning för att ådagalägga, att
konungadömet aldrig släppt ifrån sig hufvudansvaret vid
regeringsbildningen. Enligt prof. Alexandersons utredning består ju den
gamla svenska »parlamentarismen» endast däri, att regeringen
ansetts behöfva stöd hos någon grupp eller någon kammare
inom riksdagen. En sådan parlamentarism lämnar tydligtvis
konungen en mycket stor valfrihet vid regeringsbildningen, icke
blott mellan personer, utan också mellan riktningar. Den nya
parlamentarismen skulle däremot göra konungen till en
mekanisk exekutör af ett partis eller en partikoalitions order. Och
vidare har det varit svensk regel, att regeringen ej varit bunden
vid ett visst riksdagsparti och dess program. Konungen har,
såsom Rydfors uttrycker saken (Sveriges historia X, s. 190) vid
regeringsbildningen tagit »hänsyn till den nödvändiga samverkan
mellan statsmakterna, hvilken han hellre sträfvade att vinna
genom att söka stöd hos riksdagen i dess helhet än hos något
ensidigt parti». Just tvåkammarsystemet har varit en garanti
mot partivälde. Äfven i detta hänseende skulle »justeringen»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free