Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Parlamentarismen och svensk tradition. Af Gunnar Rexius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framför allt Louis De Geers Minnen. Ehuru med något bleknad
gloria, behåller dock denne den gamla liberalismens sympatiske
och representative målsman ända till 1880 platsen som Sveriges
politiska förgrundsfigur. Ur vår synpunkt faller för denna period
intresset helt på de De Geerska regeringarna (1866—70 och
1875—80). De Adlercreutzska och Carlesonska ministärerna voro som
sagdt rent byråkratiska. Skall en utveckling hän emot
positivt parlamentarisk regeringsbildning kunna konstateras under
denna tid, måste den sålunda sökas i de De Geerska perioderna.
Otvifvelaktigt har De Geer, liksom hans meningsfränder i
allmänhet, vid representationsreformens genomförande tänkt sig,
att denna skulle främja uppkomsten af ett slags parlamentarism.
Denna parlamentarism skulle vara förenad med ett strängt
upprätthållande af de båda kamrarnas likställighet. Såsom jag på
annat ställe[1] sökt påvisa, var hans representationsförslag byggdt
på principen, att båda kamrarna skulle hafva samma ursprung.
Han underskattade, liksom hans samtida i allmänhet, den
politiska betydelsen af olikheten i själfva rösträttsgrundvalen, hvilken,
från början ej afsedd, mera genom en tillfällighet kom att
inflyta i hans slutliga förslag. Karaktärsolikheten mellan
kamrarna ansåg han sig göra helt obetydlig, och detta både ur
synpunkten af det goda samarbetet mellan kamrarna och för att
likställigheten skulle kunna bevaras, samt icke minst för att
regeringsbildningen icke skulle kunna försvåras genom en sådan
dualism, som rådt mellan ståndsrepresentationens högre och lägre
hälft. Kamrarna skulle icke skilja sig mer, än att samma
regering i regeln skulle kunna påräkna stöd hos dem båda.
Verkligheten gäckade snart hans förväntningar. De sociala
intressemotsatserna, som man i Manchester-liberal optimism trott
sig besvärja genom de samfällda valen, reste åter upp hufvudet.
I andra kammaren togs makten af ett rent socialt intresseparti.
En skarp motsats uppstår mellan kamrarna och blir länge den
parlamentariska förutsättningen för regeringsbildningen. Hur
handlar och tänker nu De Geer såsom regeringschef i detta
oväntade och oönskade läge?
Hans Minnen ge en god inblick i principerna för den
»parlamentarism», som han anser sig praktisera. Professor
Alexanderson har därur framdragit ett uttalande, som kan tolkas som
ett erkännande af regeringens skyldighet att afgå på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
