Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Parlamentarismen och svensk tradition. Af Gunnar Rexius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anse som ett minimum. Huru Staaff i detta hänseende skulle
ha redt sig med »Norrlandsfrisinne» och socialdemokrater, om
icke andra omständigheter dessförinnan hade framkallat hans
afgång, vet ingen. Tecken trädde i dagen, som varslade ondt.
Efter det misslyckade andrakammarparlamentariska
experimentet återgick konungadömet till rikspolitiken öfver partierna,
och när efter några år ledningen åter lades i händerna på en
framskjuten parlamentariker, hvilken i dagens brännande fråga,
tullfrågan, intagit en utpräglad partiställning, så blef hans
långvariga regering dock minst af allt ett partistyre. Boström
upptog De Geers samlings- och kompromisspolitik. Han är vår
konservative »rikspolitiker», liksom De Geer vår liberale. Men
Boströms intima kontakt med riksdagen kontrasterar skarpt mot
De Geers »splendid isolation». Måhända kan man säga, att han
realiserar just den parlamentarism, som åtskilliga konservativa
förebrått De Geer att försumma. Men med brittiskt partistyre
har hans rikspolitik föga likhet.
Boström lämnade oss efter långvarig trogen tjänst, och en kort
tid därefter fann konungamakten skäl att upprepa experimentet från
1880 och till regeringschef kalla ledaren för andra kammarens
majoritetsparti, denna gång, i motsats mot 1880, åtföljd af
partikamrater äfven på de öfriga taburetterna. Skulle den nya regeringen
bli partiregering eller landsregering? Till sitt ursprung var den
det förra, men detta behöfde icke hindra, att den i
öfverensstämmelse med svensk sed kunde till sin gärning blifva det senare.
I täta led slöt den bildade ungdomen upp kring Karl Staaff
och hans rösträttsförslag, och ingalunda blott den radikala utan
ock den ungdom, som under unionsupplösningens bittra intryck
hänfördes af den »nationella samlingens» ideal. Hvad många
studenter hyllade i maj 1906, var icke den radikale
partihöfdingen, utan den nationella samlingens idé, som de hoppades
på. Svaret till denna del af den uppvaktande ungdomen kom
redan efter några dagar, den minnesvärda majkvällen, då orden
om herremakt» och »folkmakt» ljödo från andra kammarens
regeringsbänk. Det var en kalldusch på många ungdomliga
sinnens illusioner. Kanske var det första roten (om än andra
senare tilldragelser blefvo de afgörande) till den omsvängning i
den bildade ungdomens opinion, som ledde till
kungauppvaktningen i februari 1914. Den nationella samlingens man kunde
Karl Staaff icke bli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
