Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Ett afslutadt standardverk. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knappast vänta sig annat — men han fick också redan från början
erkännande i ej ringa mått. Med de små förhållanden, som då
rådde inom den svenska litteraturen, var det ej lätt att hålla sig
uppe endast som författare; det hade många andra än Strindberg
fått erfara, och hans ständigt upprepade klagomål återfalla till största
delen på honom själf. Ty hvad som kunde göras för honom af
beundrare och vänner, det blef också gjordt. Men benägenheten att
tro sig förföljd var ju ett drag, som på ett rent sjukligt sätt behärskade
Strindbergs åskådningssätt. Det dröjde länge innan han nådde den
uppfattning, som kommer till synes i En blå bok, där han på tal
om de Swedenborgska inbillningsstraffen skrifver, att hans flesta
olyckor ha varit inbillade. Det är för förhållandena belysande nog,
att t. o. m. ett arbete som Det nya riket med dess hänsynslösa
angrepp på samtida personligheter på flere håll bedömdes med
lugn och rättvisa. Den brytning, som så småningom uppstod mellan
Strindberg och den svenska litteraturen, kan förvisso icke endast läggas
den sistnämnda till last. Ytterst karakteristiskt är i detta hänseende
ett ställe i ett bref från Strindberg till Heidenstam af år 1885, där
han berättar, hur mycken sympati han trots sina angrepp fått röna
t. o. m. från akademiskt håll. Den dokumentariska undersökningen
af hur det förhöll sig med de nästan till legend vordna berättelserna
om förföljelserna mot Strindberg, är ett af de intressantaste momenten
i Warburgs arbete. — Ett ytterligare bevis på Strindbergs obenägenhet
att uppskatta honom gjorda tjänster finner man i ett bref från Jonas
Lie till Erik Werenskiold, publiceradt i det senaste utkomna häftet
af Samtiden. Strindbergs vänner hade anordnat en insamling för att
stödja honom i hans tryckta ekonomiska belägenhet, men då medlen
öfverlämnats, ändrade Strindberg hållning och riktade skarpa ord mot
dem, som anordnat det hela. »Det var», skrifver Jonas Lie, »ikke
andet end hvad jeg forudsaa, at vi elendige Inbydere — samtidig
med at han modtog Pengene — skulde faa vort Spark agterud for
Umaget.»
Ett annat drag hos Strindberg, som skarpt träder i dagen i
Warburgs skildring, är den brist på koncentration och målmedvetenhet,
som äfven under hans lyckligaste och produktivaste perioder utmärkte
honom. Han kastade sig från det ena uppslaget till det andra,
ständigt orolig och ständigt jäktad af nya tankar. Karakteristiskt
är, att det var Björnson, som klarast af alla såg faran af denna
splittring och manade Strindberg att koncentrera sig på dramatiken
och framför allt försöka få »en tre fire mesterværk færdige, rigtigt
ægte, tilgagns færdige» — men olyckligtvis följde Strindberg icke
rådet utan kastade sig i stället in på sociala och politiska spörsmål.
Äfven i konstnärliga frågor hade Strindberg på alla sidor vänner,
som på allt sätt sökte vara honom till gagn; men långt ifrån att
draga nytta däraf tog han sig af deras maningar anledning till att
gifva fritt lopp åt sin sjukliga misstänksamhet. Med Björnson kom
det snart till öppen brytning, och likartadt blef förhållandet med
många andra af hans vänner, hvilka redan i ett par fall hunnit bära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
