Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 19. 4. 1917 - Den Hammarskjöldska ministären och oppositionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras press. Efter redaktör Brantings utländska resa sommaren 1915 och
friherrarna Adelswärds och Palmstiernas samt redaktör Hellbergs besök
i Frankrike och England under hösten samma år har en mängd
vänstermäns partitagande i riksdagen och pressen under motsättningarna
mellan Sverige och England gått i crescendo. I alla de viktigare
konflikterna med ententen — postbeslaget, Kogrundsrännan,
undervattensbåtsbestämmelserna, Wilson-noten, upptagandet af sjöfarten på England,
blockaden — ha ledande män inom vänstern angripit den svenska
ståndpunkten, ofta därvid på förhand angifvande de synpunkter, som
sedermera giorts gällande från Sveriges motståndare, och ibland
uttryckligen förbindande sina anklagelser mot den svenska regeringen
för oneutral partiskhet eller rättsstridigt handlingssätt med en öppen
förklaring, att den svenska ståndpunkten ej hade någon samlad svensk
mening bakom sig.
I stället för att en enig uppslutning bakom regeringens positioner
skulle skapat möjligheter för ännu bättre resultat än de som — tack
vare dennas fasthet och den därigenom förvärfvade respekten för
Sverige — i alla fall vunnits, har på detta sätt den »borgfred»,
hvaraf man berömt sig, mer och mer blifvit en skärm, bakom
hvilken en kraftförlamande dragkamp utspelats, tills slutligen äfven
skärmen kastats bort och vår inre söndring öppet demonstrerats inför
åskådare, som intet bättre kunnat önska. Låg, såsom icke synes
otänkbart, spekulation i inre splittring bakom ententenoten af den 30 aug.
1916, så har beräkningen endast alltför bedröfligt väl slagit in.
Anledningen till den stegrade afvogheten på vänsterhåll mot det
egna landets utrikespolitiska ståndpunkt och de bittra och för Sverige
skadliga uttryck den tagit har säkerligen varit ganska olika hos olika
vänstermän. Hos många har väl en personlig öfvertygelse om
ententens slutliga seger gjort dem böjda för äfven långt gående eftergifter
gentemot den förmodade segerherren, hos andra har väl denna
böjelse föranletts af en önskan att på något sätt göra en insats för
eller åtminstone icke visa »halsstarrighet» mot de makters önskemål,
som enligt deras uppfattning strida för de demokratiska idealens seger.
Men säkerligen hafva också minnena från 1914 bidragit att hos
vänstern förorsaka en förutfattad mening mot allt hvad
»borggårdsregeringens» främste man företagit sig. Den under den misslyckade
romerske medkejsaren Lucius Verus’ namn dolde författare, som i
Dagens Nyheter med tillropet »gatans parlament» hälsade den
bildade opinion, som i ett kritiskt ögonblick sade sin uppriktiga mening,
hyste bl. a. den kuriösa idén, att studiet af motsidans press skulle
vara ägnadt att leda de vilseförda på rätta stigar — i stället för att
naturligtvis verka i rakt motsatt riktning. Studiet var nog intressant,
men från en annan synpunkt. De i vissa organ inom denna press
dag efter dag upprepade hatfyllda anfallen mot exc. Hammarskjöld
läto tydligt skina igenom, hvilken roll den rena hämndlystnaden från
1914 spelade i vänsterpolitiken.
Det är väl också dessa äfven under »borgfredens» yta fortlefvande
känslor af ursprunglig förbittring, som gifvit klagomålen öfver den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
