- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
239

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

primär betydelse. De främmande stater, som stått under starkare
tryck och därigenom bättre fostrats att besinna tidens kraf, ha på
växlande vägar tvingats allt längre mot ett och samma mål,
regeringsmyndighetens stärkande till en allt kraftigare ledning genom
tidens farligheter. Och denna utveckling har ingalunda varit något blott
för de europeiska staterna karakteristiskt: den framträder tvärtom i
synnerligen skarp och klar form hos den ofta åberopade
demokratiska mönsterstaten Nordamerikas Förenta Stater. Härom kan
utförligare läsas i den förträffliga »studie i samtidspolitik», som af
docenten Gunnar Rexius utgifvits under titeln Presidentmaktens
renässans i Förenta Staterna
(Upsala, J. A. Lindblad 1916, 169 sid., 3 kr.)

Det har länge varit en trossats, att presidentmakten i U. S. A. väl
genom författningens föreskrifter och hela statslifvets organisation
bort vara ganska stark, men att ämbetet likväl faktiskt hänvisats till
att öfvervägande fylla dekorativa funktioner. För den troende
liberala riktning, som i utpräglad underhusparlamentarism sett all
utvecklings kulmen och summa, har detta synts helt naturligt, endast
beredde det åtskillig betänksamhet, att U. S. A:s
författningsbestämmelser med deras fasthållande af den Montesquieuska
maktfördelningen så litet lämpade sig för det sant parlamentariska idealet.
Därför voro 70- och 80-talens författningsteoretici inom staterna främst
bekymrade, huru en närmare anpassning efter detta ideal skulle kunna
förenas med unionens konstitution. Ett typiskt uttryck fick denna ifver
i den unge politiske vetenskapsmannen Woodrow Wilsons år 1885
publicerade skrift Congressional Government, en öfvertygad plaidoyer för
nödvändigheten, att hans hemland tillgodogiorde sig det styrelsesystem,
som då i England omstrålades af en låt vara något förbleknande
gloria.

Tiden och verkligheten håna teorierna. Samme författare, som skref
Congressional Government, skulle 23 år senare (1908) i en ny skrift
Constitutional Government hissa helt nya signaler samt efter
ytterligare fem år själf såsom unionens president träda in för denna
ändrade åskådnings praktiska realiserande. Summan af förändringen
är, att presidenten icke alls blifvit den dekorativa parallell till de
sant parlamentariska staternas monark, hvarom man tidigare drömt,
utan presidenten liksom i viss mån äfven guvernörerna inom unionens
särskilda stater har nästan med naturnödvändighet gjorts till
statsarbetets verklige ledare. Presidentmaktens renässans är ett
omisskännligt faktum.

Tvenne hufvudsakliga omständigheter ha befordrat denna
utveckling. Främst det alltmera utpräglade imperialistiska draget i U. S. A:s
politik, betecknadt genom namnen Samoa, Sandwichöarna, Kuba och
Filippinerna, Panama, Mexiko samt de panamerikanska funderingarna.
Äfven i äldre skrifter af den s. a. s. rättrogna åskådningen, från
Tocqueville till Bryce, har det erkänts, att extraordinära yttre eller
inre förhållanden måste göra presidenten till en helt annan
maktfaktor, än unionens hvardagligt fredliga villkor kräft eller
tillstadt. Lincolns diktatur har varit det klassiska exemplet härpå.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free