Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men samtidigt har man varit öfvertygad, att U. S. A:s
undantagsställning under den kanoniserade Monroedoktrinens hägn icke gjorde ett
upprepande sannolikt. Den imperialistiska riktningen har emellertid
förvandlat satserna i James Monroes berömda budskap till en vördad
antikvitet utan verklighetsvärde samt bragt unionen i ett politiskt
läge, där det ställes helt andra fordringar på den yttre ledningens
kraft och konsekvens än som kunna uppfyllas genom de möjligen
anpassbara kvasiparlamentariska metoderna.
Samtidigt härmed hafva unionens representativa församlingar
rikligen sörjt för sitt anseendes sjunkande. Folkrepresentationens öfvervikt
tenderar allestädes till partivälde, partiväldet till oligarki i
ledarekretsens och valbossarnas händer. I det gamla efterblifna Europa
har man ännu vissa remedier mot alltför hänsynslöst partivälde
genom en undan partipolitikernas inflytande räddad själfständig
ämbetsmannakår samt förekomsten af en åtminstone delvis oafhängig
press. I U. S. A. har man så godt som fullständigt saknat dylika
skyddsmedel, och följden blef närmast, att de för tillfället härskande
inom representationen gingo så långt som möjligt i maktens bruk
och missbruk, hvarom erfarenheten från de unionella, statliga och
kommunala inrättningarna därborta kan förtälja rätt vidunderliga
saker. Allmänheten har också med afsmak vändt sig ifrån dessa
myndiga församlingar, där maktsnålheten täflade med okunnigheten
och ohederligheten, samt sökt botemedel mot deras tyranni. Ett
sådant har man trott sig finna i bruket af referendum, ett annat och
mera effektivt i starkare betonande af presidentens och
statsguvernörernas befogenheter, af regeringsmakten öfver hufvud.
Just i det läget inträffade, att U. S. A. mot en sedan Lincolns tid
obruten vana att sätta obetydliga partiverktyg i presidentstolen fick
en rad jämförelsevis kraftiga personligheter på unionens främsta post.
Grover Cleveland begynte raden, Theodore Roosevelt, som blott genom
en tillfällighet kom att rycka in i Hvita Huset, betecknar det
verkliga genombrottet, och efter Tafts något svagare interregnum har
Woodrow Wilson fullföljt utvecklingslinjen. Detaljerna i de successiva
förändringar af unionens konstitutionella arbetsformer, som stått i
samband härmed, bör den intresserade läsaren själf uppsöka i Rexius’
instruktiva skrift. Intressantast är själfva faktum: den demokratiska
tiden reagerar allmänt mot partiväldets bekväma och habila
medelmåttor och söker i stället verkligen ledande personligheter, som kunna
och våga visa vägen ut ur det parlamentariska lifvets försumpning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
