- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
245

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och säkerhet i svenska värdepapper, som gifvits utlandet af olika
svenska banker, ha verkat i samma riktning. Ingen vet emellertid,
i hvad mån den fribytarpolitik i officiella former, som alla de
krigförande bedrifvit och bedrifva, möjliggör fritt förfogande öfver
utländska tillgodohafvanden ens i denna form.

Så förhåller det sig alltså med den blixtsnabbt tilltagande
»förbättringen» i vårt betalningsförhållande till utlandet. I de personers
ögon, som betrakta penningar såsom rikedom, ter sig alltsammans
som rikemans bekymmer; men raka motsatsen är fallet för dem
som icke vilja erkänna annan rikedom än hvad som täcker
människors materiella och andliga behof — enligt Ruskins berömda sats:
Thers is no weallh but life, det finns ingen annan rikedom än lif.
Bankernas tillgodohafvanden i utländsk valuta äro en ganska odeladt
sorglig frukt af den möda och de uppoffringar, som
exportproduktionen under kriget inbragt oss. Helt annorlunda ställer det sig då
med värdepappersimporten; den skaffar oss ett motvärde, som icke
kan rubbas eller nedsättas, äfven om den för stunden ej ger oss
något att äta.

Härmed är själfva läget angifvet och förtydligadt. En diskussion
af dess orsaker och botemedel skulle leda ut öfver mycket större
vidder och in på mycket svårare problem. Endast följande må här
sägas. De privata bankernas handlingssätt är till ganska stor del,
om ej ursäktadt, så åtminstone förklaradt, när de, genom att köpa
sina exporterande kunders växlar eller eljest öppna kredit åt dem,
möjliggöra den här skildrade utvecklingen; ty privatbankerna äro
dock blott affärsföretag, och från ren banksynpunkt är intet att
invända mot de säkerheter de öfvertaga eller belåna. Närmast åligger
det, icke privatbankerna, utan Sveriges Riksbank att i sin
diskontopolitik och sin öfriga verksamhet taga hänsyn till alla dessa
konsekvenser, hvilket närmast måste leda till en så hög räntefot och en
så låg värdering af utländska värdepapper, att trafiken såvidt
möjligt upphör att bli lönande för de enskilda bankerna.

Men då inställa sig två andra verkliga betänkligheter — de
fiktiva, som anse för lågt diskonto behöfligt af hänsyn till »småfolket»
m. m., alldeles åsido. Den första är, att Riksbanken knappast har
sin handlingsfrihet i detta hänseende, emedan den är siamesisk trilling
med danska Nationalbanken och Norges bank. Om dessa ej vilja
slå in på samma väg, återstå blott de två alternativen: myntunionens
upphäfvande eller svensk kapitulation i hela frågan. Den andra är,
att en här såsom riktig antagen politik, äfven om den kan
genomföras, oundgängligen måste medföra stora svårigheter för
exportindustrierna. Emellertid torde lösningen af denna uppgift kunna
verkställas i sammanhang med regleringen af den allmänna, djupgående
omhvälfning inom hela näringslifvet, som afspärrningen åt väster
redan börjat föra med sig; det är en anpassningsuppgift, och den är ej
svårare att genomföra, om man i den innefattar icke blott de industrier,
som i afseende på råvarutillgång och afsättning äro beroende af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free