Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 19. 4. 1917 - Muhammedanismens heliga orter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfattning, framskymta här, men komma sent eller aldrig att bli
kända. Visst är dock att inflytanden, som till sist kunnat mer än
uppväga stora härars och världsbekanta politicis insatser i
världskriget, utöfvats af färgade män, hvilkas namn aldrig komma att anträffas
i några uppslagsböcker.
I sådana kommer dock en af förgrundsfigurerna i »det stora spelet»
att med säkerhet återfinnas, nämligen »storsheriffen» af Mekka, numer
också konung af Hedjas, Hussain, af det namnet den förste. Sedan
nära två år förflutit af världskriget, under hvilka den för Turkiet
så ytterligt viktiga politiken i Arabien skötts med just så mycken
insikt, som man kunnat vänta af fritänkareregementet i Konstantinopel,
hade situationen mognat för afgörande åtgärder. Den 9 juni 1916
proklamerade Hussain, på grund såväl af sin föregående position
som af härkomst, begåfning och rikedomar dessa nejders främste
furste, sitt och kringboende arabiska stammars oberoende af Turkiet.
De upplysta herrarna hemma i Konstantinopel hade icke allenast
missaktat den religiösa konservatismens betydelse i dessa oupplysta
trakter utan äfven de militära maktmedel, som Abdul Hamid ansett
oundgängliga, och för hvilkas ökande han bl. a. pådrifvit de stora
banbyggnaderna ända till Medina. Hussain hade därför lätt att
konsolidera sin ställning. Han besatte Mekka och hamnstaden Jeddah,
tillfångatog de turkiska garnisonerna och fann sig kunna företaga något,
som aldrig kunnat tillåtas en engelsk styrka, nämligen att belägra
Medina. Rörelsen spred sig hastigt, och med intensiv tillfredställelse
måste man i Londons invigda kretsar ha läst petitnotiser i The Times
om huru den ena efter den andra till synes obetydliga orters
ockuperats. Hussain och de med honom samverkande hade eller fingo
sig bibringad en klar insikt af det angelägna i att undvika
blodsutgjutelse rättrogna emellan. De turkiska garnisonerna bekämpades
genom utsvällning, och därvid åstadkoms, hvad de belägrade
befästningsanläggningarna i Mekka och Medina beträffar, den politiskt
oskattbara effekten att själfva helgedomarna råkade ut för de belägrades
eld. I en proklamation, som 18 dagar senare följde den nyss nämnda,
förkunnade Hussain, att frigörelsen från det turkiska väldet var vunnen,
och i denna proklamation — hvars inledande rader här återgifvas
skildrades med bjärta färger de öden, för hvilken
muhammedanismens allraheligaste utsatts. Han eller de som förde pennan åt
honom kunde då skildra, huru det regemente, som nu fördes i
Konstantinopel, behandlade den rätta tron och dess bekännare:
Vi äga tillräckligt vittnesbörd om, huru de missakta tron och det arabiska
folket, däri, att de låta bombardera det Gamla Huset, den Heliga Enhetens
tempel, om hvilket Allah säger: — »Renen mitt hus för dem, som vandra
däromkring» [det koranspråk, på hvilket pilgrimsvandrandet rundt helgedomen
grundar sig], muhammedanernas kebla, de på den ende Guden troendes Kaaba.
De sköto två kulor mot Huset, när vi reste oss, begärande vår frihet. Den ena
träffade blott två alnar ofvanför Svarta Stenen och den andra fyra alnar från
densamma. Kaabans täckelse antändes. Tusenden af de rättrogna skyndade
till med höga rop af fasa och sorg för att söka släcka branden. För att
kunna göra detta nödgades de att bryta upp det Gamla Husets dörr och att
bestiga dess tak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
