Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Förstakammarfrågan. Af Gunnar Rexius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kamrarna. Men den senare har blifvit af en annan art än De
Geer afsåg; en mera konträr motsats och på samma gång ur
viss synpunkt mindre principiell.
Skulle man nu, för att tala med Montesquieu, kunna återföra
det svenska tvåkammarsystemet till dess »idé»? I och för sig
en fråga af enbart akademiskt intresse, men som får praktiskt
sådant, om den vinner genklang i vår egen tids praktiska behof.
Ville man restaurera vårt tvåkammarsystem till
öfverensstämmelse med dess ursprungliga syfte, så hade man att söka skapa
en första kammare, som representerade folket och inneslöt dess
bästa krafter, men icke behärskades af partiorganisationerna
och vidlåddes af partiväsendets olägenheter — en elit af
kapaciteter, fria från partitvång. De Geers metod, valet genom
landstingen, fyller ej längre detta syfte; är det möjligt att vinna det
genom andra medel? I så fall skulle man genom dessa medels
tillgripande, äfven om de formellt skulle innebära nyheter, bäst
bevara kontinuiteten med det De Geerska tvåkammarsystemet.
Det må väl sägas, att en sådan restauration, om den vore
möjlig, vore på det djupaste betingad af vår egen tids behof.
Nästan öfverallt i de demokratiska staterna ute i världen lider
man svårt under partiandans öfverdrifter — det må vara nog
att här peka på de skriande missförhållanden, som
partipolitikens tryck på förvaltningen framkallat särskildt i Frankrike
och Förenta staterna. Det skall villigt erkännas, att vårt
partiväsen är betydligt bättre och hederligare än i allmänhet
utlandets, hvilket emellertid tilldels beror på att våra partier aldrig
utsatts för de frestelser, som det obegränsade innehafvet af
statsmakt medför, äfvensom därpå, att de goda traditionerna inom vår
förvaltning skulle resa, såsom man väl må hoppas, oöfverstigliga
hinder mot förvaltningsposternas användande såsom
partibelöningar, ett missbruk, som ytterst få af samtidens demokratiska
stater gå fullständigt fria ifrån. Men äfven vi ha hunnit erfara
åtskilligt af partiväsendets afvigsidor: »bossväldet», de imperativa
mandaten, den konstlade skärpningen af meningsmotsatser, som
lätteligen skulle utjämnas, om icke partiambitionen tillspetsade
dem; den trånga partiintransigensen, som misstror allt som
kommer från motpartiet eller accepterats af detta; många af de bästa
kapaciteternas utestängning från politisk verksamhet genom
partiernas renlärighetskraf o. s. v.
Partierna äro ofrånkomliga i en demokratisk stat och måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
