Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kråkspråk och svenska. Några principspörsmål rörande långods och nybildningar i vårt språk. Af Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då är jag inte med. Det franska ordet är ärligt franskt, det
andra är smygtyskt. Skall nu avancement bort ur språket, är
det språkrensarens sak att ge oss ett svenskt ord i stället, eljes
kan han låta det franska stå. Men det svenska är svårare att
finna, och tyskan så bra att ha till hands för språklättingar.
Framflyttning vore väl det mest motsvarande svenska ordet, men
uppflyttning — som professor Noreen har framhållit — skulle
bättre stämma med svenskt språkbruk. Intetdera har
emellertid den ringaste möjlighet till officiellt bruk, eftersom det är
svenskt och inte tyskt. Man kan gå ut ifrån att i valet mellan
två liktydiga ord, det ena svenskt, det andra tyskt, tvekar
svensken sällan: han föredrar omedvetet det tyska, äfven om han
politiskt är aldrig så ilsken tyskhatare. Här föreligger
säkerligen en nedärfd språkvana från vår storhetstid, då vår
öfverklass väl lika ofta talade tyska som svenska, ja delvis kanske
oftare tyska. Sålunda är fordra mera omtyckt än kräfva, fastän
det i tal knappast skiljes från fodra och sålunda gör sämre
tjänst, erinra hålls för finare än påminna, anhålla och erhålla
tyckas vara för mer än be och få o. s. v. Jag är inte döf för
skiftningarna i betydelse, men skall återkomma till dem senare.
Jag har läst, hört, talat och skrifvit för mycket nyisländska
för att vara purist — spåren skrämma — men jag reser udd
och egg mot låt-gå-systemet i fråga om lånord, enkannerligen
tyska sådana. Det djupt sorgliga är att den svenska
språkkänslan veterligen aldrig har haft klart för sig, att tyskan är ett
gift, som vi visserligen kunna tåla och t. o. m. ha gagn af i
rätt starka doser, men som småningom förslappar vårt
modersmål, om det nyttjas i öfvermätt. Hvarken Stiernhielm eller
Swedberg, hvarken göterna eller fosforisterna hade någon känsla
däraf. Först Viktor Rydberg insåg det. Men hans ropande
röst i öknen hördes endast af få, och de som hörde den torde
väl mera ha fäst sig vid enstaka öfverdrifter hos honom än vid
det myckna ovedersägligt riktiga i hans uppsats Tysk eller
nordisk svenska? i Svensk Tidskrift 1873 — månne någon
numera läser den? Det märks åtminstone inte. För mig står
det alldeles klart, att traska vi på i de tyska ullstrumporna
som nu, bär det förr eller senare rakt in i Berlin. Däremot
hotar oss ingen allvarsam språklig fara från Frankrike. Det
är inte politik jag talar nu. Där håller jag mig strängt neutral
och ogillar egentligen alla parter. Men gäller det vårt språk —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
