- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
286

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

klumpighet som gör dem mindre önskvärda — exempel har jag
redan gifvit — och i andra fall ha de fullgoda svenska
synonymer, som göra att de endast undantagsvis verkligen behöfvas.
Vare det långt ifrån mig att önska oss danskarnes hembakade
grammatiska termer, som jag trots flitig öfning bara med stor
svårighet förstår, därför att de äro oklara, godtyckliga och t. o. m.
vilseledande! Där det gäller skarpa distinktioner är det gifvet
bäst att nyttja termer som inte i tanken sambinda (associera)
sig med något annat begrepp. Men i många andra fall kan
jag inte inse nyttan af att våra vetenskapliga termer äro latinska.
Utlänningar läsa så sällan svenska vetenskapliga arbeten, så
för deras skull är det inte lönt att hålla på en internationell
terminologi, och själfva måste vi ändå lära oss främmande språk
— och i dem möta oss inte samma termer alltid i samma
betydelse. Dessutom nödgas vetenskapen veterligen röra sig med
en mängd inhemska termer som ingen klagar på: kemisterna
tala gladeligen om guld, silfver, järn, kol, ja t. o. m. de på
1700-talet nybildade syre, kväfve, väte, och det går utmärkt. Inom
zoologin och botaniken rör man sig ingalunda alltid med de
latinska släkt- och artnamnen, utan man kan tryggt tala om tall
och björk, hund och katt utan att bli ovetenskaplig. Månne
inte den inhemska terminologin med fördel och utan fara kunde
tåla vid att vidgas åtskilligt? Hvad mera är, det blir mer och
mer ofrånkomligt, i den mån vetenskapens popularisering
skrider framåt: talar man till en icke-facklärd åhörarskara, har man
förtvifladt svårt att klara sig med idel latinska termer. De äro
bra att ha i bakfickan och gripa till då så kräfves. Men
hufvudskälet hvarför vår svenska vetenskapliga terminologi är så föga
svensk är helt enkelt tankelättja i förening med okunnighet i
modersmålet och därtill dåligt föredöme, i många fall också
lärdomshögfärd. Ordet abnorm förstås väl af de allra flesta
svenskar, och det är ju kort och bra; men vore det inte
nyttigt att åtminstone emellanåt kunna utbyta det mot ett svenskt
ord, och skulle inte oskaplig täcka största delen af begreppet?
Ordet finns i Svenska Akademiens ordlista och kunde gärna och
lätt få den betydelseskiftning som krafs för att uttrycka
abnorm. Då hade man oskapnad för abnormitet. Acklimatisera
är femstafvigt — landvänja vore bara trestafvigt och skulle så
vidt jag kan höra och se täcka begreppet till fullo, och då hade
man landvan eller landvand — tvåstafvigt — för acklimatiserad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free