Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kråkspråk och svenska. Några principspörsmål rörande långods och nybildningar i vårt språk. Af Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag har tillåtit mig att här nyss säga sambinda i stället för det
öfliga associera, eftersom vi ha substantivet samband. Då kunde
vi för association få sambindning, som väl inte skulle låta så
obegripligt — ja, jag vore frestad att föreslå rent af sambinde,
hur djärft det än vore att tala om t. ex. ett tankesambinde.
Andra lärda termer skulle också mycket väl kunna skapas af
svenskt språkgods. Liksom jag i min bok om Europas
människoraser infört skiftningsvidd för variationslatitud, har jag för
dominant och recessiv nyttjat rådande och vikande. Och för
homozygot och heterozygot kunde jag föreslå likalstrad och
olikalstrad. Långt värre är det likväl med de okynneslånord ur
klassiska språk som lärda män stundom krydda äfven sitt
dagliga tal med, såsom kollaborera för samarbeta, som jag nyligen
hörde en universitetsman i framskjuten ställning göra. Det må
vara nedärfd sed från gamla tider, men en osed är det ändå,
ett lärdomssnobberi, som förslöar språkkänslan.
Men jag lämnar de klassiska orden och går öfver till de tyska.
De äro många som gräshoppor, och om en stor del af dem är
ingenting att säga. Andra däremot äro mig en ren styggelse.
Olyckan är att de tyska förstafvelser och ändelser som kommit
in i svenskan äro så ohyggligt smittosamma. Och där de komma
in, där dör motsvarande svenskt språkgods ut. Har isländskan
nyss fått lida hån och smälek för sin envisa motvilja mot
lånord, skall den nu i stället få ros och lof för sin stora
nybildningskraft. Svenskan har tyvärr inte på långt när isländskans
möjligheter. Och ju längre det tyska inflytandet får ohejdadt pågå
dess mera tvinar svenskans alstringskraft bort. Detta är mitt
hufvudskäl att tycka illa om dessa hel- eller halftyska ord som
man inte kan komma undan. Jag har roat mig med att
undersöka huru pass stor procent de utgöra i vårt språk, och fastän
jag inte har kunnat hinna med något mera omfattande material
skall jag be att få meddela mina siffror ändå; de kunna ju ha
ett visst intresse i alla fall. På tusen ord i Noreens uppsats Om
språkriktighet 726 hel- eller halftyska, d. v. s. 12,6 %, mot
endast 4,3 % icke-tyska lånord. I Cederschiölds uppsats Duger
ovacker? finnas 14,2 % hel- eller halftyska mot 5,9 %
icketyska lånord. I Viktor Rydbergs Tysk eller nordisk svenska?
äro 9,93 % af orden hel- eller halftyska, 2,07 % icke-tyska lån.
Hos Carl G. Laurin (i Folklynnen) fann jag 11,7 % hel- eller
halftyska lån. Själf har jag i Vikingafärderna 9,5 % hel- eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
