Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Om statslifvet. Af Ludvig Stavenow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
305
hvarje särskild tidpunkt lefvande folkmedlemmarnes sammanslutning
(det »empiriska» folket), utan af folket såsom en organisk enhet af
samtliga dess under forntid, nutid och i en framtid lefvande generationer,
en fortlefvande öfverindividuell enhet således med eget ändamål, som
förpliktar de växlande folkmedlemmarne. Det är detta folkbegrepp
(folket i ideell mening), som under den romantiska epokens stora
reaktion mot rationalismen fick sin fulla utdaning af den historiska
skolan och vid midten af 1800-talet genom tyska rättslärde, framför
andra v. Gerber, utformades till en fast doktrin, som gifvit hela den
moderna statsvetenskapen en ny och säkrare grundval.
Det genom tiderna lefvande folket är den verklige suveränen.
Monarken eller det vid hvarje tidpunkt lefvande folket kunna endast
vara mandatarier åt den verklige suveränen, allt efter som den
historiskt gifna och rättsligt giltiga författningen bestämmer, och man
kan därför endast i oegentlig mening tala om monarkens suveränitet
eller om en det empiriska folkets suveränitet.
Hvarje folk är ej med nödvändighet en stat. Det blir en stat först
när det genom en rättsordning åt sig organiserat en härskarmakt.
Förutsättningen härför är en tillräckligt stark samhörighetskänsla för
att det skall vilja eller låta förmå sig att vilja för all framtid lefva
under en rättsordning. Det var aningen härom, som låg till grund
för den naturrättsliga läran om samhällskontraktet. Denna af
samhörighetskänsla möjliggjorda rättsordning är grund för all annan rätt
inom staten, men själf är den en faktisk företeelse, ej juridisk, ty
juridisk rätt finnes endast inom staten och förutsätter sålunda dess
tillvaro. En stat grundar också alltid sin rätt att existera i främsta
rummet på sin faktiska tillkomst, ehuru det visserligen sedan kan
bli en praktisk nödvändighet att gent emot andra existerande stater
häfda denna rätt och vinna deras erkännande. Den moderna staten
gör äfven anspråk på makt öfver sitt område. Den fullständiga reala
definition på staten, vid hvilken författaren stannar, blir således:
»ett folk, rättsligt organiseradt såsom en fortlefvande enhet genom
en rättsordning, i kraft hvaraf det har ursprunglig härskarmakt öfver
sina medlemmar och inom sitt område.»
Från denna principiella ståndpunkt kommenterar författaren i väl
afvägda kapitel läran om medborgerliga och korporativa rättigheter,
om statens ändamål och rätten i vidsträckt mening, om statsorganen,
statsformerna och de fasta folkrättsliga och statsrättsliga
förbindelserna mellan stater. Af dessa alltigenom instruktiva framställningar
skulle anmälaren vilja särskildt framhålla den om statsorganen med
dess klara indelning af dessa från olika synpunkter i kreationsorgan
och kreerade organ, i omedelbara och medelbara organ, i primära
och sekundära organ. Den tillämpning författaren gör häraf, särskildt
för att förklara folkrepresentationens ställning, synes anmälaren vara
ett betydelsefullt uppslag, närmast utgående från Jellinek men
genomfördt i konsekventare och delvis fullt originell form.
Folkrepresentationen har enligt denna utredning en dubbel organställning, i det att
den dels är omedelbart organ för staten eller det ideella folket, dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
