Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Om statslifvet. Af Ludvig Stavenow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506
LITTERATUR
sekundärt organ åt det empiriska folket. I den förra egenskapen är
det dess rätt och plikt att själfständigt vårda jämte öfriga
omedelbara statsorgan det öfver de lefvande individerna och den lefvande
generationen upphöjda folkets bästa. Häri är det förpliktelserna mot
forntiden och ansvaret för framtiden hafva sin grund. I den senare
egenskapen, såsom sekundärt organ åt det nu lefvande folket, är det
skyldigt att förena med sin verksamhet såsom omedelbart statsorgan
all hänsyn som är möjlig till det lefvande folkets åskådning och
behof, och detta äger därigenom en möjlighet att vid statsändamålets
realiserande bevaka sina (nutidens) omedelbara intressen. Det
empiriska folket i sin egenskap af primärt statsorgan i förhållande till
representationen såsom det sekundära kan omöjligen vara en blott
abstrakt enhet, utan är tydligen den organiserade totaliteten af de
många skilda intressegrupper, som tillsamman bilda hvad vi kalla
»samhållet» i motsats mot staten. Konsekvenserna häraf för
representationens sammansättning antydas blott af författaren, men äro ju
omedelbart uppenbara.
Till sin framställning af det egentliga ämnet har professor
Boethius slutligen fogat en särskild exkurs rörande den bekanta frågan
om statens personlighet. Han skulle icke vara den han är, om han
icke trots den empiriska karaktär, som han pretenderar för sin bok,
här på en punkt där den allmänna statsläran tangerar den filosofiska
spekulationen tillfogat några ord. Han häfdar, att staten ej blott är
en juridisk person eller att dess juridiska personlighetskaraktär ej blott
kan vara en fiktion, utan att till grund därför måste ligga en
verklighet. Denna verklighet kan kallas en organism, men i sådant fall
en öfverindividuell sådan, skild från de naturliga organismerna. Om
den bör kallas personlighet vill författaren lämna osagdt — det beror
ju på, huru personlighetsbegreppet bestämmes. Det väsentliga är, att
staten fattas såsom ett verkligt väsen med egen tillvaro, upphöjd öfver
sina medlemmar och därför etiskt förpliktande dem, och att man i
detta dess väsen ser grunden till statens juridiska personlighet.
Huruvida statens öfverindividuella verklighet också tillhör evigheten
(»gudsriket»), såsom Boström ansåg, är en fråga som uteslutande faller
under filosofien och som författaren därför lämnar därhän.
Med denna närmast under polemik med den franske statsrättslärde
Esmein och med Vitalis Norström genomförda, mer speciella
diskussion af ett problem, som i den svenska statsfilosofiska forskningen
spelat en hufvudroll, afslutar professor Boethius sitt lärorika arbete.
Den bärande grundtanken däri är så godt som från början ända till
slutet den djupa förpliktelse, som den lefvande generationen städse
äger gent emot folkets forntid och mot dess framtid. Det nu lefvande
släktet bör betänka, att det är blott ett led af de oräkneliga led, som
bära ett folks lif genom tiderna, och att det handlar under detta
oerhörda ansvar. Denna tanke ligger tydligen författaren varmt om
hjärtat. I öfverensstämmelse med arbetets hela plan möter den här
med en motivering, som har sin främsta styrka i öfversikten af det
politiska tänkandets utveckling ända från mänsklighetens barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
