Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Vikingarne. Af Sven Tunberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin filologiska sakkunskap genom själfständiga tolkningar af källornas
vittnesbörd.
Från rent vetenskaplig synpunkt skulle utan tvifvel kunna diskuteras
lämpligheten af att i den utsträckning som här skett upptaga äldre
forsknings åsikter och resultat. Särskildt Steenstrups för sin tid högst
förtjänstfulla verk torde i flera afseenden behöfva en ingående
revidering, hvarvid andra kritiska grundsatser rörande de olika
källgruppernas ömsesidiga värde och betydelse kunde komma till sin
rätt. Det är likväl lätt begripligt, att förf. af föreliggande med populärt
syfte framträdande arbete ej haft tillfälle att ägna uppmärksamhet
åt dylika problem, hvilkas upptagande inom kort skulle hafva hotat
att alldeles föra honom bort från själfva hufvudsyftet för hans
framställning.
I de fem första kapitlen skildrar förf. vikingatågens förhistoria
och allmänna förutsättningar. Beträffande Svearikets äldsta historia
har förf. anslutit sig närmast till de åsikter, som gjorts gällande af
den svenske fornforskaren Knut Stjerna. Med särskildt intresse tar
man kännedom om de kapitel, där förf. redogör för vikingarnes
skepp, vapen och utrustning samt vikingahärarnas krigskonst och
stridssätt. Sammanfattande framställningar af denna art sakna vi förut
nästan alldeles i svensk litteratur, och författarens förtjänstfulla
utredningar, ofta kompletterade genom belysande illustrationer, äro därför
synnerligen välkomna. Åt vikingarne i västerled ägnas därefter bokens
utförligaste afdelning, behandlande ej blott själfva vikingatågen till
England, Island, Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien, utan äfven
de nygrundade vikingaväldenas historia. Dessa folkrörelsers
öfvervägande dansk-norska karaktär kan ej förnekas, men förf. är dock i
tillfälle att ej sällan konstatera ett speciellt svenskt inslag.
Betydelsefulla fakta i detta senare afseende hafva under de sistförflutna åren
framdragits genom professor Otto von Friesens runforskningar.
Arbetets senare hufvudparti omfattar »vikingarne i Österväg».
Författaren har här grundat sin framställning ej blott på Thomsens i
hufvudsak ännu bestående forskningsresultat, utan äfven på senare
undersökningar, framför allt på det arkeologiska området. Vi kunna sålunda
följa den svenska kulturens gradvisa framträngande mot öster, vi
finna redan i början af 800-talet ett svenskt vikingavälde upprättadt
i den nuvarande staden Ladoga, då benämnd Aldeigjuborg. I
öfverensstämmelse med nyare åsikter betonar författaren äfven Volgas
betydelse såsom den äldsta stråkvägen mellan Norden och Orienten.
Med rätta har förf. fört sin skildring af det unga svensk-ryska riket
ett par århundraden framåt i tiden. Ryssland bibehåller länge sin
prägel af germansk stat, och nya vikingaskaror uppfriska gång efter
annan förbindelsen med moderlandet. De afslutande notiserna om
väringarne i Miklagård, de grekiska kejsarnes ryktbara nordiska
lifvakt, äro i detta sammanhang af intresse.
»Vikingarnes kultur» är titeln på arbetets sista kapitel. Mycket har
skrifvits och mycket skall skrifvas om detta ämne. I många fall måste
omdömena högst väsentligt variera alltefter olika utgångspunkter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
