Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Krisen i Kina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konferenser, där allt gjordes att skapa en majoritet för krig. Men
förgäfves; under de två sista månaderna har anti-krigspartiet med
säkerhet stadigt ökats. Till sist har Tuan måst tillgripa sin store
läromästare Yuan Shi-kais välbepröfvade medel: armén. Han kallade
samtliga de militära provinsguvernörerna till Peking, och lät dem
afge en offentlig förklaring, att de ansågo kriget nödvändigt, och sökte
sedan genom dem påverka deras respektive landsmän. Det är icke
osannolikt att detta hade lyckats, om han ej i sista minuten begått en
fatal blunder, som till och med möjligen kan vålla hans fall.
Händelsen påminner något om Yuan Shi-kais s. k. »val» till kejsare, men
var betydligt klumpigare iscensatt. Den är i alla fall värd att
relatera, då den kan ha oberäkneliga följder, trots all sin obetydlighet.
Den stora dagen inbröt, då krigsfrågan skulle afgöras i parlamentet.
Krigspartiet var fortfarande trots alla påtryckningar osäkert om
utgången vid en eventuell votering, och då de antagligen läst i
tidningar berättelser om demonstrationer utanför Europas parlament vid
krigsutbrott, så beslöts det — huruvida under inspiration från högsta
ort eller ej lämnar jag osagdt — att sätta i gång en sådan äfven här.
»Folkopinionen» i Peking är emellertid så fullkomligt oberörd af
frågan, att demonstrationen måste åstadkommas på konstlad väg.
»Demonstranterna» utgjordes af några tusental hyrda kulis och
civilklädda kommenderade soldater. Dessa uppenbarade sig utanför
parlamentsbyggnaden, utrustade med flaggor med braskande inskriptioner
om folkets vilja m. m. samt med tryckta proklamationer att utdelas
till parlamentsmedlemmarne. När dessa anlände, antastades de af
orostiftarne och uppmanades i hotande ton att rösta för kriget. Ett
par af dem, som vägrade att mottaga proklamationerna, blefvo till
och med rätt illa tilltygade. Resultatet af detta våld var ju lätt att
förutse. I stället för att votera om krig eller icke krig, blefvo de
förolämpade medlemmarne ursinniga och fordrade, att premierministern
skulle omedelbart tillkallas för att stå till svars för, att han ej bättre
skyddade parlamentets värdighet. Men premierministern hade icke
tid, och det dröjde 7 timmar innan han ändtligen uppenbarade sig.
Under tiden hade parlamentsmedlemmarne det föga afundsvärda nöjet
att ej kunna komma ut, då folkmassan vägrade att släppa dem, innan
frågan var afgjord. Det ökade precis ej deras välvilja, att polisen
tydligen hade order att ej ingripa mot demonstranterna. När
premierministern slutligen vid 8-tiden på kvällen uppenbarade sig i
parlamentet, möttes han af en ursinnig församling, som absolut vägrade att
votera om krig. Tuan insåg att spelet var förloradt tills vidare, och
nu först gafs order till polisen att skingra hopen.
Dagarne närmast efter denna händelse hade Tuan en högst onådig
press. Man sökte framdraga bevis på, att demonstrationen var
igångsatt af honom själf, och ropade högljudt på hans afgång. Samtliga
öfriga ministrar ingåfvo sina afskedsansökningar. Hvad han själf
ämnar göra är tills vidare dunkelt. Men en sak har blifvit klar:
krigsförklaringen har blifvit uppskjuten på obestämd tid, och kanske
man därför får anse, att allt detta bråk dock har varit till nytta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
