- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
351

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


För den händelse det skulle varit de tyska vänsterpartiernas
afsikt att försöka smått inaugurera en parlamentarisk régime med
den modifikationen, att rikskansleren åtminstone skulle vara
deras man, så får man säga, att de liksom Salig Dumbom vid
ingången kommo af sig. Ty det var sannerligen icke minst på
dem det ankom, att den statsman bragtes på fall, som gifvit dem
den preussiska rösträttsreformen och sannolikt var beredd att
knäsätta den planerade fredsaktionen i riksdagen. Eller kanske
vänsterblocket blef lika irriteradt af Bethmanns sannolika
framhållande af att detta Erzbergers och Scheidemanns nya uppslag till
att åvägabringa freden endast var ett upprepande af hans egen
politik, som partierna till höger hade blifvit genom
konsekvensen i hans hållning i u-båtsfrågan. Alltnog — vänsterblocket
undandrog Bethmann Hollweg i det afgörande ögonblicket sitt
stöd, och då ingen annan heller längre ville veta af honom,
måste kejsar Wilhelm, tydligen med största personliga
motsträfvighet, bevilja hans begärda afskedsansökan.

Huru det vid Bethmann Hollwegs fall närmare tillgick, är
ej ännu offentligen kändt. Någon vore måhända frestad att tro,
att rikskansleren hos härledningen skulle funnit det understöd,
som de politiska partierna förmenade honom. Äfven om
Hindenburg och Ludendorff personligen skulle önskat hans
kvarstannade, hade det ej hulpit saken. Det hör nämligen till den
tyska militarismens väsen att i tjänsten omutligt afhålla sig
från all befattning med politik. Det är endast pensionerade
officerare, som i sådana frågor få lossa på tungans band, men
då tages visserligen ofta skadan igen. Emellertid torde det ej
ha varit så vidare helt med stora högkvarterets sympatier för
systemet Bethmann Hollweg. »Politik und Kriegführung» ha
under de sista hundra åren haft svårt att samsas i Preussen.
Redan den gamle Blücher rasade mot Wienkongressen, »där
pennfäktarna vid det gröna bordet förstörde, hvad som vunnits
med svärdet». Och enhvar, som läst kapitlen Nikolsburg och
Versailles i Bismarcks memoarer, vet, hvilka nervskakande
konflikter till och med han hade med militärbefälet, hvarvid
vänskapen med Moltke och Roon gick ohjälpligt i kras. Denna
tradition lärer med oförminskad styrka fortlefva äfven under det
nuvarande kriget, fastän ju ingen utomstående kan veta, på hvilka
punkter denna schism mellan Hindenburg och Bethmann förefanns.
Den alltyska pressen bemödade sig emellertid icke utan framgång

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0357.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free