Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - »Den primitiva nyskapelsens hvirflar». Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklarades »under imperialismens fana bilda en medelpunkt för
de krafter, som motarbeta revolutionen och demokratien», och
riksduman liksom riksrådet stämplades såsom alster af den
gamla regimen och faktiskt med denna afskaffade genom
revolutionens seger. Orsaken till denna attack var en
dumakommittéresolution till förmån för omedelbar offensiv. Rodsjanko
vågade en protest mot upplösningsresolutionen, hvilken också
endast blef en demonstration; på regeringen gjorde den dock
så pass starkt intryck, att den lät afhysa duman från de lokaler
den dittills på det mäktiga soldat- och arbetarrådets nåd fått
behålla inom Tauriska palatset. De kring dumans rätt skröpliga
gengångare grupperade moderata borgerliga elementen sökte
sig samtidigt ett tidsenligare och mera imponerande stöd i den
vapenglada kosackkongressen, där Rodsjanko och Gutsjkov höllo
lifligt applåderade tal och resolutioner för stark regeringsmakt
och snar offensiv, som utan svårighet genomdrefvos. Soldat- och
arbetarrådens ledare åter allierade sig med den allryska
bondekongressens efterlämnade verkställande kommitté och skaffade
sig därigenom bredare bas för sina anspråk på att representera
hela rikets demokrati. Som slutresultat af den långvariga
soldat- och arbetarrådskongressen åstadkoms sålunda tillsättandet af
en exekutivkommitté, nominellt representerande alla Rysslands
soldat-, arbetar- och bonderåd, hvilken enligt Tjeidses stolta
försäkran skulle i sig »förena alla Rysslands revolutionära
krafter».
De maximalistiska krafterna hade under tiden sökt göra sig
särskildt påminta genom en till den 23 juni beramad väpnad
demonstration, riktad ej blott mot interimsregeringen (på deras
språk »de tio kapitalistministrarna») utan äfven mot själfva
soldat- och arbetarrådet. Då detta emellertid raskt ingrep och
för tre dagars tid förbjöd alla gatudemonstrationer, vågade
maximalisterna ej trotsa förbudet, utan stoppade tillsvidare
demonstrationspipan i säcken. De fingo emellertid sin revanche den 1
juli, då soldat- och arbetarrådets egen stora demonstration gick
af stapeln. Den försiggick visserligen under exemplariskt lugn —
ingen fäste sig vid en sådan småsak som att mer än ett halft
tusental brottslingar passade på tillfället att under festglädjen rymma
från ett par af hufvudstadens fängelser — men bland
demonstrationsfanornas inskriptioner dominerade de maximalistiska
slagorden och främst bland dem krafvet på interimsregeringens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
