Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Partitidehvarfvet i liberal häfdateckning. Af Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
373
ska parlamentarismen och frihetstidens svenska. Åtminstone
förefaller det anmälaren, som skulle den senare knappast kunna
karakteriseras af den förras förnämsta kännemärken: en i stort sedt
partilös valmanskår, som känner sig som domare öfver de båda partierna
och skänker dem växelvis täflingspriset, under det att majoritetspartiet
i minoriteten respekterar sin efterträdare, medan denna fattar sin
uppgift som nationens kontrollant af regeringen. I själfva verket
företer den utbildade frihetstidsparlamentarismen, särskildt under
epokens sista skede, då de af förf. beundrade yngre mössorna hade
makten, bilden af alltmer klass- och intressebetonade väljarekårer
och partier samt synes snarast vara i färd med att utveckla sig mot
ett mål, som mindre påminner om den klassiska engelska
parlamentarismen än om den moderna franska. Men det är ett viktigt, förut
påpekadt (jfr Sv. Tidskr. 1915, sid. 391) politiskt-pedagogiskt faktum,
som förf. icke nog beaktat, att parlamentarismen måste verka på
väsentligt olika sätt i frihetstidens Sverige än i en mäktig och i
världspolitiken engagerad stat med en sådans alla samlande och
ansvars-inspirerande uppgifter.
Hård har förut domen fallit öfver ständerväldets utrikespolitik.
Att 1772 års revolution var en utrikespolitisk nödvändighet, därest
Sveriges själfständighet ej skulle blifva illusorisk, eller ej ens detta,
är intet löst hugskott utan resultatet af ett utomordentligt
samvetsgrannt forskningsarbete. Då nu förf. på denna afgörande punkt
opponerar mot rådande uppfattningssätt, hade läsaren gifvetvis rätt att
vänta sig en mera ingående bevisföring. Men i stället möter man
blott allmänna, subjektivt färgade påståenden om våra grannars
välvilliga afsikter.
Det är en idévärld i strid för sitt förverkligande förf. säger sig
ha velat teckna. Uppgiften är så mycket väldigare, som förf. ej
inskränkt sig till att skildra, hur de konstitutionella problemen, med
hvilka vi ännu brottas, uppväxa och utvecklas på svensk mark för
att under våldsamma och spännande strider utformas till allt större
klarhet under ett af världshistoriens originellaste och intressantaste
statsskick. Han har äfven bemödat sig att »infoga frihetstidens
författning som ett led i ett stort replikskifte, som sedan uråldriga tider
pågått icke blott inom vårt land utan inom vår kulturvärld öfver
hufvud.» Hvarje ung historiker, som ställer sig ett sådant mål före,
måste räkna med en omild kritik af alla dem, som älska att döma
verken mer efter deras fel, eller frånvaron af fel, än efter deras
förtjänster. En rad ännu obefintliga specialundersökningar äro i själfva
verket nödvändiga förutsättningar för en fullt vetenskapligt grundad
framställning af de hufvudproblem, förf. behandlat. Tack vare sin
ovanliga uppslagsrikedom och kombinationsförmåga har han dock
gjort en insats, som synes motivera ampla loford, helst som många
af de af honom fördjupade problemen höra till vår
historieforsknings centrala. Att närmare ingå härpå faller utanför ramen för
denna anmälan och inom facktidskriftens område. Endast ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
