Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 25. 8. 1917 - Industriens nuvarande uppgifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtminstone jordbruket ej längre kan begagna den, blir verkan den dubbla:
dels att vi få mindre att äta och mindre att värma oss med samt
dels att vi få förmånen att i sinom tid antingen sätta igång
obehöfliga och lojt skötta nödhjälpsarbeten eller också hålla till godo med
penningeunderstödd sysslolöshet i tider då sannerligen hvarje par
armar behöfs för att skaffa oss det nödvändigaste. Det naturliga har
alltså förefallit vara att skapa ett läge, som man med någon orätt
har kallat konstlad arbetslöshet; i verkligheten har syftet tvärtom
varit att hindra arbetslöshet genom att tillföra de nu oumbärligaste
näringsgrenarna den arbetskraft de just nu behöfva men ej senare
kunna använda.
Hela denna, oförnekligen stort tänkta plan kan emellertid nu anses
förfallen, utan att man bestämdt kan säga, på hvem ansvaret
härför faller. Tiden är nu redan så långt framskriden, att
bränsleafverkningarna ej vidare kunna åstadkomma bränsle, som hinner torka till
vintern, och jordbrukets behof af arbetskraft får man i så fall
kanske tillgodose genom att i nödfall helt och hållet inställa
afverkningarna under själfva skördetiden — sålunda en bedröflig utväg. Att
det ställt sig svårigheter i vägen för den enda genomtänkta planen,
är oförnekligt; men delvis är det de medverkandes fel, och till ingen
del ha de förefallit oöfvervinneliga. Man har t. ex. talat om
omöjligheten att tvinga fabrikerna att öfverlåta sin arbetskraft på jordbruk
och bränsleafverkning. Just i syfte att öfvervinna denna svårighet
framlade den nuvarande regeringen i våras sitt förslag om allmän
tjänsteplikt och i sammanhang därmed om bemyndigande att vid
behof stänga anläggningar för att annorstädes disponera deras
arbetskraft. Som bekant föll hela denna komplex af förslag genom ett
förbund mellan de mest motsatta element; och det är tröst för ett
tigerhjärta i att jordbruket i främsta rummet blifvit lidande genom
ett beslut, för hvilket de förblindade jordbrukarna i riksdagen, dock
mest de liberalt färgade, dela ansvaret med herr Z. Höglunds parti. Om
nu förhållandet blifvit, att man ej kan nå sitt mål utan
tjänstepliktlagen med åtföljande författningar — och att uppgiften ofantligt
försvårats genom deras fall, kan omöjligt nekas — så återstod
möjligheten att förelägga riksdagen förslagen på nytt, hvilket sakens vikt
fullväl hade motiverat.
Emellertid finnas otvifvelaktigt andra utvägar än den allmänna
tjänsteplikten, om än ingen lika enkelt verkande. Främst bland
dessa står statens makt öfver råvaru- och bränsletillgångarna. Det
kan ej gärna vara någons mening, att dessa tillgångar planlöst skola
delas ut åt industrien, utan tanke på hvad som kommer efter; det
vore alltför likt l’ancien régimes sats: efter oss kommer syndafloden.
Så har väl heller icke skett; men att saken planmässigt ordnats efter
de förut antydda linjerna lär å andra sidan tyvärr ingen kunna
påstå. Man har invändt mot tanken att reglera saken genom makten
öfver råvarorna, att industrierna skulle ha skaffat sig ersättningsmedel,
om de ej fått sina ordinarie råvaror; men alldeles frånsedt att man
då drifvit fram en uppfinningsförmåga, som åtminstone blifvit landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
