- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
386

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

386

DAGENS FRÅGOR

med den mera naiva socialistiska åskådningen — hvilar på
illusionen om den mänskliga naturens inneboende absoluta godhet. Men
den som icke hyser denna illusion bör därjämte besinna, att de folkr
hvilka hädanefter skulle få taga sitt öde i egen hand, i många fall
just äro sådana, som generationer igenom känt sig nedtryckta af eller
stått i harnesk mot andra, af hvilka nu spridda fragment skulle komma
inom deras egen maktsfär. Den vackra tesen om nationernas
själfbestämmanderätt blefve nog i många fall endast det tunna skalet
kring ett nationalitetsförtryck långt värre än i de gamla »onaturliga»
statsbildningarna; och hur dess återverkan på de förtrycktas
stamfränder skulle influera på världsfreden, är lätt att föreställa sig.
Hvartill också komme det spelrum, som tillvaron af dessa nygjorda
och inbördes splittrade nationalstater öppnade, för den väl icke
otänkbara händelse att någon relikt af gammaldags expansionslusta
skulle dröja kvar på ett eller annat håll — t. ex. i form af
pansla-vistiska drömmar i ett storryskt rike.

Det är egendomligt att se, hur 1800-talets stora politiska idéer>
som man skulle trott vara tämligen utlefvade, nu få en renässans,,
tack vare världskrigets utdragande på tiden och folkens förtviflade
försök att finna hvilka botemedel som helst mot tidens onda.
Parlamentsledan var ju ett lika omisskännligt som lättförklarligt fenomen,,
hvars uppdykande kunde konstateras litet hvarstans öfver hela den
civiliserade världen — och nu skrias på parlamentariskt
styrelsesätt som räddningen, äfven där man förut hållit sig fri från den
vidskepelsen. Nationalitetsidén kunde synas i stort sedt vara
realiserad och ha mist sin brännbara karaktär utom i de mest utsatta
kvarteren i sydost, medan däremot ögonen hade börjat öppnas för
att en lifskraftig stat kan skapas ej blott af den fysiska
rasgemenskapen, utan ock af en gemensam historia och ett under
generationer sammanarbetadt kulturarf — och nu drifves just denna
nationalitetsidé på fullaste allvar in absurdum genom det absoluta krafvet
på folkens själfbestämmanderätt såsom grundvalen för framtidens
politiska byggnad.

De gamla staterna äro ej längre på modet. De få sona för sina
brister och brott ej blott genom krigets tunga börda, utan också
genom att afskrifvas ur den politiska arkitekturens teori. Och dock
kanske detta är något förhastadt. Kanske vågar man hoppas, att
själfva kriget här utfört ett hälsosamt rensningsarbete, att medan t. ex.
hvad man ser i Ryssland utgör ett på en gång omoget och murket
väldes upplösning, i en sundare stat som Preussen krigets lärdomar
öppnat ögonen för vådorna af en fortsättning af dess hittills förda
polska ostmarkspolitik eller »nålstygnspolitiken» i Sönderjylland. Det
är, när allt kommer omkring, icke osannolikt, att det dock till sist
hufvudsakligen blir de gamla historiskt uppvuxna staterna, som komma
att bära äfven framtidens utveckling. Med alla sina brister äga dock
de flesta af dem en genom seklers utveckling och traditioner stadgad
rätt, som, hur ofullkomlig och bräcklig den än må vara och hur än
de politiska lidelserna fresta på dess hållbarhet, likväl i längden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0392.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free