Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 25. 8. 1917 - Afspärrningskrig nu och för hundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kolonialvaror och engelska industriprodukter in öfver fastlandet.
Motståndet blef allt mindre, trots de ständigt fortsatta eröfringarna
och ockupationerna; ty såsom Napoleons bror Ludvig af Holland
svarade på hans förbittrade anklagelser: kan man hindra fåglarna
att bygga bo i träden? Småningom började Napoleon själf inse
omöjligheten att genomföra afspärrningen i hela dess vidd, och hans
finansiella svårigheter ledde honom då att — i själfva verket efter engelskt
mönster — genom ett ofantligt system af högt betalda licenser medge
undantag från sina egna föreskrifter. Men afspärrningens princip
förblef likväl i hufvudsak orubbad; visserligen medgafs delvis import
till Frankrike och vissa andra länder af kolonialvaror mot licens
och mycket höga afgifter, men engelska industriprodukter voro
fortfarande förbjudna; och som villkor för nästan alla licenser af olika
slag stod förpliktelsen att exportera franska varor till England — en
förpliktelse som likväl ej sällan uppfylldes på det sätt, att varorna,
som ej där kunde väntas komma in eller finna köpare, helt enkelt
sänktes i hafvet och sedan redovisades till höga belopp. Englands
politik var ganska likartad, blott att exporten därifrån var af den
största betydelse, ja som nyss nämndes en hufvudfaktor i
situationen.
Det typiska i allt detta är, som man ser, att kontinentalsystemet
i Napoleons hand var ett försök att krossa fienden genom att hindra
afsättningen af hans industris och hans mellanhandels produkter,
medan importen till fiendelandet aldrig i verkligheten försvårades
utan tvärtom direkt premierades. Å sin sida var England så långt
ifrån att afspärra kontinenten, att det tvärtom såg sin triumf i att
där afsätta det mesta möjliga. Höjdpunkten af Napoleons politik
utgör det af den engelske historikern Rose framdragna faktum, att
Napoleon direkt föranledde spannmålsexport till England 1810, då där
rådde stark lifsmedelsbrist, emedan han därmed hoppades kunna
skapa en så ogynnsam handelsbalans med guldexport, att Englands
kreditbyggnad skulle störta samman.
Hvilka möjligheter erbjöd en dylik politik? Tanken, att
kreditväsendet med någon nödvändighet skulle behöfva slås i spillror
genom exporthindrande åtgärder, kan utan vidare afvisas med
erfarenhet från både dåvarande och nuvarande afspärrningskrig; med
riktigt grepp på kreditens organisation och med folkets förtroende till
densamma finns det inga chocker, som här behöfva leda till ruin.
Däremot är det gifvet, att den omläggning af produktion och
afsättning, som försvinnandet af stora marknader nödvändigt kräfver, dels
minskar landets nationalinkomst genom att inrikta näringslifvet på
mindre lönande banor, dels erbjuder öfvergångssvårigheter, som kunna
leda till allvarliga rubbningar. Härpå var kontinentalsystemets tid
naturligt nog också ganska rik, ehuru i Frankrike och Amerika minst
lika mycket som i England. Men det meningslösa i Napoleons
alldeles oskolade populär-ekonomiska — närmast från konventets talare
ärfda — föreställningssätt var, att dessa eller andra svårigheter
skulle bero på en genom exporthinder skapad ogynnsam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
