- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
391

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öppnades för en stridbar boernation, gående med och icke mot
England, tidigt började locka en och annan framsynt man bland boererna,
och för den riktningen är Louis Bothas krigar- och statsmannabana
ett lysande exempel. Men nu är det ej blott de till Sydafrika
gränsande tyska koloniområdena, som åstundas (se denna årg. sid 78).
Tyska Östafrika, som ju ligger fjärran från boerernas länder, har varit
skådeplatsen för general Smuts’ segertåg, och det är alldeles tydligt
att man i de kretsar han företräder börjar tänka på äfven det
ekvatoriala Afrika som Sydafrikanska Unionens naturliga
expansionsområde. Kiplings lysande bildval, när han en gång kallade Sydafrika för

The last and the largest Empire,
The map that is half unrolled,


har fått ännu rikare innebörd än författaren då tänkte sig. Kartan
har rullats upp öfver Rhodesia norrut till ekvatorn, och ho vet
hvilka tankar om hegemoni öfver hela Afrika som skymtar för de
stridbara boerpolitici, hvilka nyss ledde Oom Pauls skaror och som
nu, församlade i Cecil Rhodes’ till statschefens residens vordna
herregård, med rang af engelska Right Honourables konferera om
ententens krigsmål.

När under krigets första tid både Sydafrikas och Australiens
regeringar från London uppmanades att sätta sig i besittning af
åtkomliga tyska områden — det gällde naturligtvis först och främst
hamnar och stationer för trådlös telegrafi — betonades det
omsorgsfullt af regeringen i London, att under dylika operationer ockuperade
områden icke finge betraktas som eröfrade. Det är påfallande,
hurusom i fullkomligt identiska ordalag i olika telegram den 6 och 7
augusti 1914 de olika kolonialregeringarna notifierades, att hvarje af
dem ockuperadt territorium måste vid krigets slut vara »at the
disposal of Imperial Government for purposes of an ultimate settlement».
Nu däremot åberopas som afgörande respektive koloniers uppfattning,
att något tillbakalämnande af eröfrade områden icke får tänkas. Hvad
tyska Sydvästafrika beträffar, proklamerade Bo†ha detta redan, när
han efter dess eröfrande som triumfator återkom till Pretoria. I sitt
tal då, den 30 juli 1915, prisade han det eröfrade landet som vida
bättre än sitt rykte och dugligt att omedelbart mottaga 10,000
boernybyggare. »Det är nu vordet brittiska Sydvästafrika och måste
förbli en provins i vår Union», till hvilka ord hans biograf Harold
Spender fogar reflexionen, att »därmed fastslogs en politik som kan
få afgörande betydelse för världens framtid».

När man tänker på huru godt utrymme Bothas eget folk har inom
sina nuvarande gränser, ter sig denna målmedvetna eröfringspolitik på
dess vägnar ganska öfverraskande. Men den är ej dess mindre en
obestridlig politisk verklighet. Och då denna koloniernas hållning
formellt befriar England från det moraliska ansvaret för den
expansionspolitik, som dess krigsmål innefattar, är det ej helt och hållet
ett öfverord, när mr Spender yttrar de citerade orden om den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0397.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free