Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Peking åter under drakflaggan. Af Carl G. Taube
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trädt i stället för mandsjuväldet, men som i korruption och
oärlighet kunde fullt mäta sig med sin föregångare. Detta är
måhända en väl idealistisk syn på saken, Mången anser att
det helt enkelt var en strid mellan två partier om statens höga
ämbeten, och att de ideella synpunkterna endast användes för
att lura folket och den utländska opinionen. Jag säger »var»,
ty den sista fasen — restaurationen af mandsjudynastien — är
otvifvelaktigt en fullt fristående episod, som i grund och
botten intet hade att göra med den föregående striden.
Egendomligt nog började den nuvarande krisen med en
utrikespolitisk fråga — krigsförklaring eller ej mot Tyskland. Jag
har i en föregående artikel[1] behandlat detta, och jag nöjer
mig med att påminna om, att den dåvarande premier- och
krigsministern Tuan Chi Jui förgäfves sökte förmå parlamentet
att samtycka till krigsförklaringen, och att han till sist sökte
med våld drifva sin vilja igenom, men misslyckades.
Presidenten, som hela tiden stått på parlamentets sida, tog då det
dristiga men säkerligen obetänksamma steget att helt enkelt
afskeda Tuan. Konsekvenserna häraf blefvo ödesdigra. Tuan
var militärpartiets chef och hade såsom sådan en oerhörd
auktoritet i armén och därigenom i hela landet. Man måste erinra
sig att i hvarje provins finnes en militärguvernör, som har en
2 à 3 divisioner under sitt befäl. Dessa soldater äro visserligen
fullständigt odugliga till modern, allvarlig krigföring, men de
utgöra ett fruktansvärdt vapen, när det gäller att terrorisera den
civila befolkningen, och guvernörerna veta att begagna sig af
dem för detta ändamål. Det är inga obetydliga riken dessa
herrar härska öfver: ett flertal af provinserna har mer än 20
millioner invånare.
När presidenten hade afskedat Tuan, blef det jubel i den
liberala pressen. Presidenten upphöjdes där till skyarna som en
hjälte hvilken ändtligen vågat definitivt bryta med den gamla
byråkratien m. m. Men i militärpartiets press lät det annorlunda.
Där påpekades, att Tuan var den ende, som kunde hålla de
många oroliga guvernörerna i styr, och att det skulle blifva
omöjligt för presidenten att göra sin auktoritet gällande utan
honom. Den ursprungliga anledningen till striden,
krigsförklaringen, var tills vidare bortglömd, men det kan vara intressant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
