Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Peking åter under drakflaggan. Af Carl G. Taube
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På kvällen den 31 juni hade Chang Hsün varit ute och festat
och därefter besökt teatern. Af en tillfällighet, påstås det, lär
hans uppmärksamhet ha blifvit fäst på något, som särskildt
misskrediterade den republikanska statsformen, och mer eller mindre
onykter lär han med detsamma ha beslutat sig för att restaurera
kejsardömet. Han tillkallade de mest inflytelserika
ämbetsmännen i Peking, omtalade sin afsikt och tvingade dem att lämna
sitt bistånd. Sällskapet begaf sig midt i natten till palatset,
väckte presidenten och sökte tvinga honom att abdikera. Han
vägrade naturligtvis, men det generade ej nämnvärdt. Därefter
väcktes den lille kejsaren och hans hof, och denne sattes på
tronen, framför hvilken Chang Hsün gjorde »kowtow», d. v. s.
slog pannan i golfvet tre gånger. Sedan sattes Kang Yu-wei att
skrifva ediktet — och så var det färdigt.
De två dagarna närmast efter kuppen voro relativt lugna, alla
väntade på hvad som skulle komma. Om Chang Hsün talat
sanning, att alla guvernörerna stödde honom, var det ju intet
tvifvel om att kuppen åtminstone tills vidare lyckats, men det
dröjde inte länge, innan man fick klarhet om den saken. Dagen
efter hade dessutom inträffat en händelse, som är rätt så roande
men som kan få en djupare betydelse. Den nyligen utnämnde
»hertigen», f. d. presidenten Li Yuan-hung var naturligtvis fånge
i palatset. Emellertid kom hans japanske militäre rådgifvare,
general Aoki, på besök till honom, och soldaterna vågade ej
hindra denne att komma in. Efter tio minuters samtal kom
japanens bil ut igen, men den innehöll då äfven presidenten. Bilen
körde sedan till japanska legationen, där presidenten mottogs
som en ärad gäst. Jag afstår från att göra några reflexioner
öfver hvad detta i framtiden kommer att betyda; den som något
känner japansk politik i Kina kan vara öfvertygad om att de
ej skola lämna tillfället obegagnadt. Som alltid i utvärtes måtto
synnerligen korrekta, utsände japanerna en kommuniké, däri
förklarades, att presidenten af fruktan för sitt lif sökt skydd i
deras legation, men att han ej skulle tillåtas att syssla med
politik, då Japan ej önskade blanda sig i Kinas inre angelägenheter.
Presidenten hade emellertid »på vägen» hunnit att telegrafera
till sin gamle motståndare Tuan Chi Jui och till vice-presidenten
och bönfallit dem att med all makt upprätthålla republiken.
Det dröjde inte heller många dagar, innan dessa herrar satte
sig i rörelse. Det var för dem en lycklig tillfällighet, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
