- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
401

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

trupper, som för en månad sedan koncentrerats mot Peking för
att göra revolution mot presidenten, ännu ej hade sändts hem,
utan nu kunde användas till hans hjälp. På ett par dagar
lyckades Tuan sända trupper från alla håll mot Peking, och de
stodo efter en vecka rundt om stadsmuren. Något nämnvärdt
krigande kom aldrig i fråga. Det är egendomligt, att man ej
tycks kunna ta kineserna på allvar som soldater. Det gick
många roliga historier om allt skjutande i luften och mot
oskyldiga landtmän, men några dödade och sårade soldater hörde
man aldrig talas om. Det enda lif som spilldes under
restaurationens första vecka var en hund i kejsarpalatset. Den 7 juli
fick man nämligen se ett aeroplan komma öfver Peking och till
allas oerhörda förfäran släppa tre bomber öfver palatset.
Resultat: en hund dödad, en eunuck som matade guldfiskar skadad
och alla palatsets damer oförmögna att förtära någon föda på
hela dagen. Ett aeroplan som kastar bomber på en eunuck!
Peking är väl med säkerhet det enda ställe i världen, där sådant
kan hända.

Medan Tuan Chi Jui sålunda snabbt omringade Peking, var
Chang Hsün sysselsatt med att återställa det gamla
mandsjuhofvet i dess forna glans. Den officiella tidningen innehöll
dagligen notiser om hvilka som uppvaktat kejsaren, de nyutnämnda
funktionärernas rang, hvilka som fingo bäras i bärstol inom
palatset och hvilka som fingo rida på häst m. m. sådant. Chang
Hsün hade visserligen sändt ut några af sina soldater för att
möta fienden, men de återkommo mycket hastigt, då det snart
blef klart, att äfven hela Pekings garnison var för republiken.
Han hade sålunda efter en vecka ej mer än sina egna soldater,
inom Peking antagligen ej öfver 5,000, som han kunde lita på.
Dessutom började de utländska legationerna protestera mot att
kommunikationen med Tientsin afbrutits. Och det veta kineserna
mer än väl, att då diplomatiska kåren börjar röra på sig, då
är det allvar. Befolkningen i Peking hade hela veckan befunnit
sig i den grufligaste ångest för att Chang Hsün i vrede öfver att
ha misslyckats skulle släppa lös sina soldater att plundra staden.
Och det var ju äfven en viss risk att den sista striden skulle stå
på Pekings gator. Det är ju ej så länge sedan fasorna under
boxarupproret, och revolutionen 1911 var ej heller att leka med,
så man må ej förtänka kineserna, att de voro litet ängsliga.
Men de former denna rädsla tog voro ofta rätt groteska. Alla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0407.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free