Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Gustaf II Adolfs protestantiska politik. Af Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de hvilade på Gustaf Adolf såsom konung, bägge voro af
politisk art och endast med statskonstens medel kunde lösas.
Närmast lågo naturligtvis plikterna mot det egna riket, de måste
under alla förhållanden fyllas, i främsta rummet. Då så var,
kunde denna uppgift helt naturligt tränga den andra tillbaka,
ja, de båda krafven kunde rent af tänkas komma i strid med
hvarandra. Gustaf Adolf har själf, med den tränade logikerns
genomtänkta distinktioner, klart och utan omsvep uttalat detta,
och hans egen historia visar äfven, hur nära det låg att låta
stundens bekymmer dominera. Hade han varit som de flesta
andra, hade det väl också gått så. Samhörighetskänslan med
trosförvanterna hade väl alltid blifvit kvar som ett ledmotiv,
anvisat den svenska staten dess naturliga plats i statssystemet,
bestämt dess sympatier och antipatier — utom då rivaliteten
mot Danmark flammat upp — och grundat både anspråk och
förpliktelser. Men det var icke endast så Gustaf Adolf ville
det. Hans största statsmannatanke var att förena uppgifterna
för den egna staten och för det protestantiska trossamfundet.
»Sveriges majestät och Guds kyrka, som därutinnan hvilar»,
blef lösenordet; men då det uttalades, var det långt ifrån en
verklighet. Det var en stor och kräfvande uppgift att så
identifiera den egna statens intressen med trossamfundets, och dess
första förutsättning var en stark svensk maktutveckling. Gustaf
Adolfs historia är till stor del historien om hur denna
världshistoriska tanke gripit honom, hur den trängts tillbaka under
svåra tider för att åter arbeta sig fram, när krafterna växte.
Hans politik var ingalunda alltid evangelisk; det var hans
personligaste insats, att den blef det.
Man glömmer ofta, att det ej var Gustaf Adolf, som gjorde
de båda religionssamfundens kamp till en politisk fråga; den
var det redan genom en hundraårig historia, när han ingrep
däri. Än mindre synes man vilja göra klart för sig, att frågan
om förhållandet mellan statsmakt och religion hörde till dem,
som länge och noga öfvervägts, och att den protestantiska
teologiska spekulationen för denna fråga funnit ett svar, utan hvilket
man ej kan förstå 1600-talets sätt att tänka och handla. Det
föll ej någon in, om han eljest förmådde fasthålla reformatorernas
höga läror, att en yttre auktoritet skulle kunna träda emellan
den enskilde och hans Gud; men väl innebar de påfviskas hårda
framfart faror äfven till evig välfärd för en protestantism, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
