Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Gustaf II Adolfs protestantiska politik. Af Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF II ADOLFS PROTESTANTISKA POLITIK 421
derfallande medeltida. Medan Hansan tvinade bort och den
tyska orden i Östersjöprovinserna föll sönder, stodo Sverige och
Danmark kvar, Sverige som den dittills svagare men
framåtsträfvande nykomlingen, hvars anspråk och afsikter ej kunde
tillfredsställas utan att Danmarks ärfda och häfdvunna ställning
rubbades. Däraf den ofrånkomliga motsats dem emellan, som
tillhörde den nordiska politikens mest konstanta drag, däraf deras
täflan på alla områden, där nordisk politik rörde sig.
Kalmarkriget hade visat de svenska statsmännen, att de uppgifter, som
väntade dem, ej stodo att lösa, om de samtidigt upptogo strid
med Danmark. Hellre än att söka revidera 1613 års föga
tillfredsställande resultat vädjade därför Gustaf Adolf, ofta
demonstrativt nog, till naboskapet eller ras- och trosfrändskapens band
i hopp att på så sätt nödtorftigt kunna täcka sin rygg, medan han
vände sin makt österut. Det ryska problemet fick en liknande
lösning som det danska, ehuru kanske på båda sidor
uppriktigare, sedan Sverige i Stolbovafreden ernått, hvad det på detta
håll kunde önska. Desto ihärdigare fortgick striden med Polen.
Sverige hade fattat fast fot i Östersjöprovinserna af fruktan för
att någon af dess grannar skulle organisera den sönderfallande
och oskadliga grannstatens stora resurser till ett direkt hot mot
dess hjärta, och det kunde mindre än någonsin tänka på att
släppa sitt tag, sedan bekännelsetvislen söndrat Vasadynastien
i två täflande hus, vuxit sig in i de förut bestående politiska
motsatserna och gifvit seger eller nederlag en fördjupad, än
allvarligare betydelse. Konflikten med Polen och rivaliteten med
Danmark bestämde Sveriges internationella förhållanden, och
bägge hänvisade det till en anslutning till Västeuropas
protestantiska makter. För de i Östersjöhandeln intresserade var
Danmarks kontrollerande ställning vid Sundet och dess hänsynslösa
tullpolitik sedan gammalt en styggelse. Och utom den
protestantiska solidariteten manade jämväl Spaniens förhoppningar
att genom förbindelser med Polen komma Holland till lifs i
Östersjöhandeln särskildt generalstaterna att stödja Sverige i dess
strid. Den naturliga följden af en sådan intressegemenskap blef
för Danmark en dragning till de motsatta makterna, alltså
Spanien och Polen, en tendens, så grundad i hela läget, att den
åter och åter skulle framträda. Danmarks olycka var endast,
att den ej i sin renhet kunde utbildas utan att det råkade i en
olöslig konflikt med sin protestantiska tro och därigenom äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
