Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Gustaf II Adolfs protestantiska politik. Af Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
BERTIL BOETHIUS
Danmark, lika litet kunde den frigöra andra stater från deras
politiska föregåenden. Därför var det en chimär att bygga ett
företag, som för att lyckas måste ge en stat en dominerande
maktutveckling, på fri samverkan med andra stater, hvilkas
intresse på det kännbaraste måste beröras af just denna
maktutveckling. Det blef ju också Kristian IV:s erfarenhet, då han
kastade sig in i det tyska kriget, och fullföljande de
tysk-protestantiska trådarna i Danmarks politik för Danmark utnyttjade
den till synes glänsande konjunktur, som lockat äfven Gustaf
Adolf. Protestantisk politik kunde ej drifvas under andra
villkor än annan politik.
Med ryggen friare än någonsin förut, sedan Danmark bundit
sina krafter, upptog Gustaf Adolf sin strid mot Polen och förde
den till klara, väl afvägda resultat. Det bålverk, som skapades
för Sveriges rike, blef jämväl ett yttersta bålverk för
protestantismen, och så långt österut soln denna nådde, kändes Sveriges
segrar som dess. Samtidigt uppbyggdes under strider och
vedermödor den fasta politiska och militära organisation, som till
slut skulle skänka Gustaf Adolf de förutsättningar, han saknade
1624—25. Om Sverige under allt detta lät de allmänna tyska
problemen träda i bakgrunden, fick det emellertid nu en egen
tysk fråga, som trängde det allt obevekligare in på lifvet: först
Danmarks, sedan Wallensteins framgångar tycktes skola göra
slut på de tyska fustarnas splittring och vanmakt. En
omfattning, kanske ett angrepp från en ny bas syntes förestå. Det
var samma risker, som, ehuru då i mindre skala, tidigare
föranledt ingripandet i Östersjöprovinserna. Den svenska
diplomatien, förut så passiv i dessa trakter, blir genast starkt aktiv,
vädjande mot Danmark till »liberteten» eller den
upplösningstendens, hvari Sverige förut funnit sin trygghet, mot Wallenstein
därjämte till trosmotsatsen. År 1627 rustades Gustaf Adolfs fartyg,
ehuru försent, att kappas om de mecklenburgska hamnarna med
Wallensteins efter Östersjökusten framvältande skaror, på hösten,
då Danmarks olyckor nedtryckt det till en buffertstat, till synes
fastkedjad vid den protestantiska saken, är han beredd att kasta
all sin makt i vågskålen för dess fortbestånd, och 1628 räddar
hans snabba ingripande Stralsund. Det är ännu blott
motåtgärder, framkallade af motståndarens företag än på den ena, än
på den andra punkten. Men samtidigt börjar hans fanlasi åter
att syssla med möjligheten att frånrycka den katolska reaktio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
