Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Gustaf II Adolfs protestantiska politik. Af Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428
BERTIL BOETHIUS
tänkt sig men låtit träda tillbaka för att nå samverkan med de
i Leipzig rådslående ständerna; däraf alltså inryckandet af det
svenska fördragsschemat i akten. Om framtiden efter den stora
segern säger »norma» blott ett: att den, som vunnit ledningen
af en organisation sådan som den tilltänkta, hade makten i sin
hand.
Att Gustaf Adolf med sådana framtidsutsikter ej tänkte på att
åter lämna Tyskland, är väl ganska säkert. Följer man
uppmärksamt hans politik, finner man också en otvetydig sträfvan
att stärka Sveriges ställning i detta land, kulminerande efter
den stora segern vid Breitenfeld. Det är naturligt, att det var
Östersjöställningen, det först gällde. Anspråken på direkta
landförvärf vid kusten utvidgades, och snart är det ej längre tal om
en mer eller mindre tillfällig ockupation utan om fullständig
äganderätt. Äfven Mecklenburg måste hålla tillgodo med ett
ständigt protektorat, ännu skarpare än det Pommern underkastat
sig, medan det allt tydligare visade sig, att Sverige ej gärna
skulle släppa från sig dess viktiga Östersjöhamnar. Och för att
på en gång politiskt och dynastiskt befästa denna ställning,
sökte Gustaf Adolf för alltid vinna Sveriges farligaste rival vid
kusten, Brandenburg, genom att åt kurfurstens son bjuda
Kristinas hand och därmed det stora arf, han ej kunde lämna åt en
egen son, Sveriges rike och målsmanskapet för den segrande
protestantismen.
Segern vid Breitenfeld medförde ett starkt uppsving i Sveriges
allianspolitik, och det ena viktiga fördraget efter det andra
afslöts eller förbereddes, medan Gustaf Adolf å andra sidan bryskt
hänvisade Johan Georg till att underhålla sin armé med egna
medel och fordrade, att han skulle uppmana Leipzigförbundets
medlemmar att stödja Sverige i stället för Sachsen. Det såg
alltså ut som om den stora organisation af den tyska
protestantismen för krigets slutförande, som skisserats i »norma
futura-rum actionum», nu skulle bli en verklighet. Händelsernas hastiga
utveckling, kanske också växande förhoppningar om ett
afgörande inom öfverskådlig tid gjorde det då nödvändigt att fixera
Sveriges afsikter äfven för protestantismens framtida ställning i
riket. Tyvärr kunna vi på grund af vissa luckor i de bevarade
källorna ej nära följa Gustaf Adolf under månaderna närmast
efter slaget, men det kan med absolut säkerhet fastställas, att
det afgörande beslutet då fattats. Under segerruset efter slaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
