- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
445

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DAGENS FRÅGOR

Ub

bart förestående ruin inför den utländska konkurrensen, torde man
böra uppta med samma skepsis som hittills visat sig vara berättigad. En
näring med den svenska järnhandteringens samlade erfarenhet och
enastående arbetsduglighet synes ha goda utsikter att ännu länge
kunna bjuda tjänster, som mänskligheten behöfver och då säkerligen
ej heller kommer att afvisa.

Särskildt intresse erbjuder frågan om vår järnhandterings
lokalisering. Efter att i begynnelsen ha varit vida spridd öfver landet, har
den småningom blifvit i stort sedt koncentrerad till Bergslagen norr
om Mälaren, från Gästrikland västerut mot norska gränsen. Malmerna
har man där alltid haft på nära håll; och länge rådde där äfven
riklig tillgång på träkol, ännu i dag den svenska järnhandteringens
förnämsta bränsle, till skillnad från förhållandet i nära nog hela den
öfriga världen. Men bergslagsskogarna började småningom bli
otillräckliga, trots såväl kronans stora frikostighet mot järnbruken, genom
upplåtelse af rekognitionsskogar och annat, som den hälsosamma
inverkan på skogsvården kolningen alltid utöfvat. När Sverige i
midten af 1800-talet sent omsider skulle ha järnvägar, blef därför den
stora frågan, hvilken inverkan det nya transportmedlet skulle få på
järnhandteringens lokalisering. Det svenska järnvägsnätets
grundläggare, Nils Ericson, och hans närmaste medhjälpare uttryckte i ett
kommittébetänkande 1859 den mycket naturliga meningen, att därigenom
malmen skulle gå till träkolet, d. v. s. järnhandteringen ryckas från
sitt historiska område och flyttas till skogstrakterna. Men det är
en af de svenska järnvägarnas största och intressantaste insatser, att
motsatsen blifvit fallet, i det att järnvägarna kunnat mata Bergslagen
med träkol i stället för att mata Norrland med bergslagsmalm.
Träkolen ha därvid i mån af utvecklingens fortgång måst hämtas från
allt mer aflägsna platser norrut — Ume- och Skelleftedalarna eller
t. o. m. från Finland. Därmed har emellertid kostnaden gifvetvis
också oafbrutet stigit, och träkoisfrågan har med åren blifvit alltmer
brännande. Inlandsbanan har dock öppnat nya kolningsområden, och
järnindustrien har därjämte under senaste åren sträfvat att bättre
organisera sin träkolstillförsel.

Ytterligare lättnad bereddeden elektriska
tackjärnsframställningen, som visserligen kräfver träkol till reduktionsmedel, men som
dock genom elektrisk uppvärmning ersätter omkring 60 procent af
träkolsbehofvet. Därmed har emellertid frågan om en viss
decentralisering af järnindustrien ånyo blifvit aktuell; och det är ej omöjligt,
att den för femtio år sedan väntade förflyttningen nu delvis kan
komma att bli verklighet, ehuru fortfarande malmens öfverförande
är hvad som synes komma att spela den mindre rollen.

De elektriska masugnarnas läge bestämmes, såsom man utan
svårighet inser, hufvudsakligen af å ena sidan tillgången på billig
vattenkraft, å den andra af de sammanlagda fraktkostnaderna för malm,
träkol och kalk samt det färdiga tackjärnet. Bergslagen är
relativt fattig på obegagnad vattenkraft. Det är i stort sedt endast
Stora Kopparbergs Bergslags A. B. och Uddeholms A. B., som ännu

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0451.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free