- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
501

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BANKERNAS RÄTT TILL AKTIEFÖRVÄRF

501

sammanfalla. En i alla detaljer själfständig och sakkunnig
finanspress är enligt officiella vittnesbörd från flera länder en
tyvärr sällsynt företeelse. Vidare är det föga sannolikt, att den
bank eller bankir, som emot en garantiprovision af 2, 5 eller 10%
skall placera en emission hos allmänhelen, för en spekulant
talar om den emitterande firmans eventuellt tidigare
misslyckade affärer. Vill han åter själf söka pröfva vederhäftigheten af
en emissionsfirmas tidigare transaktioner, så skall han snart
förmärka de största svårigheter. Hopsamlandet af de många
spridda uppgifterna, som erfordras, kommer därvid ganska
säkert att visa sig lika vanskligt som att senare pröfva och
bedöma dem. Det är då mycket enklare och bekvämare att
inhämta någon god väns råd och erfarenhet; men det spelrum,
som härvid lämnas åt den rena slumpen, är uppenbart.
Förlöpte pröfningen af en banks emissionskredit från allmänhetens
sida på något mera sakförståndigt sätt än här antydts, vore det
också ganska oförklarligt, att börsmeningen vid emissioner icke
ställer sig mera kritisk än den enligt erfarenheten gör.

I detta sammanhang må en annan synpunkt framhållas, som
kan vara af värde för frågan om banks rätt att förvärfva aktier.
Om en bank som t. ex. Discontogesellschaft åtnjuter stort
anseende på grund af sin verksamhet som kreditförmedlande institut
och dess tjänster som emittent af obligationer gärna
eftersträfvas af stater, kommuner, hypoteksbanker ete, så är det för
densamma icke på långt när så farligt att hos allmänheten söka
placering för öfverkapitaliserade industriaktier som om detta
skett genom ett finansbolag, som uteslutande sysselsätter sig
med sådana affärer. Det lider intet tvifvel att allmänhetens
omdöme om emissionskrediten i det förra fallet mycket lättare
är i fara att vilseledas än i det senare, och denna omständighet
utgör på sitt vis äfven ett skäl för att ej sammankoppla
emissions- och bankverksamhet.

Då det gäller att skapa garantier mot att allmänheten
exploateras vid placering af sina besparingar, kan man därför
omöjligt stanna vid att blott hänvisa till emittentens intresse att
vårda sin emissionskredit. I Tyskland, där depositionsbankerna
också drifva emissionsverksamhet, har sålunda också ett helt
system af säkerhetsåtgärder så småningom uppbyggts. Det är
här icke platsen att i detalj påvisa alla de lagparagrafer, som
tillkommit i detta syfte, men några af de viktigare må förtjäna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0507.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free