Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Staten som lifsform. Af Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig, blott äro »olika uppenbarelser af ett och samma lif», torde det
emellertid finnas starka skäl att öfverväga, huruvida åskådningens
enhetlighet verkligen förmår i en vetenskap sammanbinda så många
kunskapsområden, hvilka hvart för sig måste arbeta med sin
specifika metod för att ej hemfalla åt dilettantismens faror. Snarare är
det väl den enhetliga åskådningens uppgift att genomsyra de särskilda
vetenskaperna, för så vidt dessa syssla med problem, som falla under
dess domvärjo. Men förvisso innebära tvifvelsmål af denna art intet
underkännande af en universalitet, som samlar de olika
vetenskapernas resultat i en lefvande enhet — lika litet som vi skulle afvisa
en teckning af människan, som gåfve lifvets enhet åt
naturnödvändighetens och sjukdomens lagar och själens krafter i dess väsen.
Som arftagare och på samma gång motståndare till naturrättens försök
att i ögonblickets folk finna ett subjekt för statsmakten, såg den
historiska skolan för första gången i det genom tiderna
fortlefvande folket bäraren af rätts- och statslifvet så väl som af alla
andra lifs- och kultursammanhang, hvilka i orsak och verkan sträcka
sig utöfver den enskilda individens lif. Förpliktelse trädde åter i
stället för den egna nyttan och beräkningen, och de starka instinkter
och djupa känslor, som bära upp statslifvet, ägde åter liksom under
det patrimoniella och patriarkaliska konungadömet ett föremål, endast
mycket högre och mera värdigt den enskildes hängifvenhet intill
döden. Till en början syntes det vara nog att följa det nationella
anlagets, »folkandans», förverkligande i rättssedvänjor och institutioner, i
tro och arbete, i språk, konst, vetenskap och litteratur. Men frågan om det
lif, som så yttrade sig, om det subjekt, som uppbar utvecklingen, hörde
till dem, som i längden ej kunde lämnas därhän af en vetenskap, hvilken
sträfvade till klarhet. Svaret söktes på olika vägar, främst genom
att uttrycka statens (folkets) väsensenhet medelst personlighetens eller
den naturliga organismens af andra vetenskaper utbildade begrepp.
Den förra lösningen har genom Geijer och Boström framför allt
behärskat svenskt politiskt tänkande, den senare räknar i Hans Järta
en af sina snillrikaste representanter. Betonandet af statens natursida
har fört Kjellén öfver i samma läger, och han framhåller gärna de
öfverensstämmelser, som han funnit mellan sina åsikter och Järtas.
Gent emot Kjelléns framställning har redan framhållits, att han ej
öfvervunnit den invändning, som alltid rests mot de empiriska
personlighets- och organismteorierna i statsvetenskapen: att en enhet af
sådant slag ej kan på empirisk väg för statens del konstateras. I
verkligheten har han också vunnit sitt resultat därigenom, att han
afbrutit sin empiriska undersökning, då han konstaterat enheten, och
ej fullföljt den till att söka klarlägga denna enhets väsen. Går man
den empiriska undersökningens väg till slut, skall man alltid nödgas
stanna vid de många skiftande band, som binda statsmedlemmarnas
känslor och viljor vid deras stat: den jord, af hvilken de äro komna
och till hvilken de åter skola varda, lifvets alstrande kraft i
generationernas växling, det gemensamma blodets hemlighetsfulla makt och
alla de instinktiva känslor, som spira ur en sådan gemensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
