Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - »Partiernas direkta regering»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR
513
utletas genom indiskreta förfrågningar rörande dessa mer personliga
förhållanden inom majoriteten, som Karl Staaff i riktig förkänsla af
det sunda och lämpliga ville komma förbi.
Förhistorien till ministärombytet, i första hand den spontant
förvirrade och först så småningom klarnande pressdiskussionen, kastar
emellertid en del ljus öfver ämnet, på samma gång som den visar,
att vederbörande själfva visst icke varit okunniga om det
extraordinära i resultatet. När vänstern förleddes att genom Argentinabullret
föregripa debatten om den Swartzska regeringens afgång, framstod
det med ens, hur oafgjord och planlös dess egen ställning till
regeringsbildningen var. Framför allt frapperades man af den
underfulla, tvehågse tonen i en del större liberala blad, enkannerligen
Dagens Nyheter. Samtidigt med att det där hette, att ett
socialistinslag i regeringen utan hr Branting måste bli »ett salt utan sälta»,
pekades det upprepade gånger på honom som den genom egna
gärningar komprometterade mannen — med tonvikt på det sista. Men
denna eftertänksamhet balanserades på det mäktigaste af den
förklokhet, byggd på lefvande erfarenheter af de socialistiska
förbundsbrödernas Niebelungentreue, som bl. a. tog sig uttryck i D. N:s
påpekande mot slutet af september, att det vore »bestämdt mycket
olyckligt», om de egentliga »segrarna», d. v. s. hr Branting och hans
vänner, för framtiden kunde klaga på att ej ha fått tillfälle att sätta
in sin kraft. Följde så vid utgången af samma månad det första
klargörande omslaget som en frukt af partikonseljernas begrundanden;
de släppte sedan icke taget, och budkatlen var i fortsättningen
ständigt i gång för förtroenderådens räkning. Det var nu som hr
Branting i en osignerad ledare fastslog, att vänstern skulle öfvertaga
författningsrevisionen, och i samband därmed fällde de ryktbara orden,
att en härs framryckning bestämmes efter takten hos de afdelningar,
»som gå mest sakta fram». Alltså en liberal ministär med socialistiskt
stöd som aktionslinje; alldeles afgjordt synes ännu icke ha varit, i
hvad mån den skulle få en socialistisk sammarfsättning. Den liberala
pressen begärde emellertid i eftertrycklig ton af segraren »de
effektivaste garantier», ej blott anslutning till regeringspolitiken utan
gisslan i Hjalmar Brantings till regeringskretsen förpassade person.
Uppgörelsen inom vänstern stod inför sin fullbordan — det gällde
blott att ifylla vissa kolumner i kontraktet.
Då afbröts plötsligt denna debatt genom Konungens i samband med
hr Swartz’ och hans kollegers demission till partiledarne framställda
vädjan att samverka till en samlingsregering i syfte att skapa en
starkare front utåt. Detta ingripande, hvilket ju icke ingick i det
intrikata parlamentariska problemets gifna förutsättningar, men som
uppenbarligen kort förut vädrats af den liberala pressen, vållade
någon tidsutdräkt, nödvändiggjord af behofvet att under polemisk
eldgifning uppsamla hela den författningsrevisionistiska frontlinjen i
en ny terrängafskärning.
Medan ännu debatten om samlingsministären pågick, hade
dryftandet af vänsterns inre uppgörelse förvisso icke afstannat, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
