Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Ett politiskt testamente. Af S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT POLITISKT TESTAMENTE 559
genom att ett parti blir rådande i riksdagen, får den dock i
verkligheten ej heller tillhöra den partiets elit, som bildar
riksdags- (underhus-)majoriteten: ej nog med att denna ej bör
inblanda sig i regeringens skötsel; äfven med afseende på
lagstiftnings- och budgetsfrågor, hvilkas afgörande dock formellt
tillhör riksdagen, har majoritetspartiet blott att rätta sig efter
regeringsherrarnas vilja. För att en ministär, vuxen en sådan
maktställning, skall kunna framgå ur partiernas täflingskamp,
fordras, att inom hvarje parti finnes tillgång på personer med
verkligt yrkesmässig politisk utbildning. Yrkespolitiker äro
således nödvändiga inom ett parlamentariskt styrdt land, men
då lurar också lefvebrödspolitikens fara. Staaff är ej blind
härför, men kan ej hänvisa till något annat medel däremot än ett
aristokratiskt: England har undgått faran tack vare sitt »stora
företräde framför andra nationer» att ha en hel klass af män,
hvilka »utan näringsafsikt, ofta från tidiga år, ägna sig åt
politiken såsom hufvudsysselsättning», eller m. a. o. tack vare att
där finns en klass, som är så rik, att den ej behöfver genom
arbete förtjäna sitt uppehälle. Men blir det då ej oundvikligt,
måste man fråga sig, att i länder, som sakna detta »företräde»,
parlamentarismen leder till lefvebrödspolitik, kanske förbunden
med det som i Frankrike kallas »le culte de lincompétence»
och som hos oss framskymtar i Bengtzénismens groteska
gestalt?
Men äfven med de andra af Staaff anvisade förutsättningarna
för en sund parlamentarism torde det på många håll utom
England — och äfven där äro kanske »den klassiska
parlamentarismens dagar» räknade — bli dåligt beställdt, ej minst hos
oss, där »den primitiva demokratien» nu som bäst gör sig bred.
Dennas ideal för det parlamentariska partilifvet är just hvad
Staaff här så kraftigt reagerade mot: massans ledareskap. Från
detta håll kommer nog att åt partiets »menige», utom eller inom
riksdagen, kräfvas medverkan ej blott vid regeringens bildande
utan ock vid dess förande, och allra minst torde man här vilja
nöja sig med en passiv roll vid partiprogrammets sofring. Och
saken blir så mycket betänkligare, som den primitiva
demokratiens position är den starkare. På mera okonstlade sinnen
måste det onekligen verka förbluffande, att »folkstyre»
(demokrati) skall betyda, att folket (= massan, majoriteten) ej får
styra, utan blott skall ha makt att underordna sig ett styrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
