- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
561

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ETT POLITISKT TESTAMENTE

561

medborgerligt intresse o. s. v., men det är betecknande, att
Staaff ej nöjer sig med sådana skäl, utan vill grunda demokratiens
företräde därpå, att den är »den enda utvägen att tillfredsställa ett
behof hos nationen, som är af alldeles enahanda art som den
enskildes behof att vid vuxna år blifva myndig, råda öfver sig
själf och sitt gods» (II s. 224). Detta betyder, att ett
demokratiskt statsskick — om också så till vida relativt, att det såsom
allt mänskligt är förenadt med risker — är det enda berättigade
hos civiliserade folk. För bevisets bärkraft fordras emellertid,
att analogien är riktig. Men individens myndighet vill blott
säga rätt att råda öfver sin egen person och sitt eget gods.
Demokratiskt statsskick innebär enligt Staaffs uppfattning — så
mycket är klart, trots den otillräckliga begreppsfixeringen — att de
lefvande folkmedlemmarnes majoritet får råda öfver äfven andras
personer och gods, närmast minoritetens, och detta kan leda,
har ledt och leder till förtryck. Det var till den personliga
frihetens betryggande mot förtryck af statsmyndighetens
innehafvare, hvem hälst han vara må, som Montesquieu uppställde
krafvet på denna myndighets fördelning på flere hvarandra
kontrollerande innehafvare. Detta kraf finner Staaff (II s. 141)
onödigt åtminstone i vår tid, hvilket väl betyder: när
demokratiens idé realiseras; och dock visar erfarenheten, att just den
demokratiska monismen hotar den personliga friheten med de
största faror. På ett öfvertygande sätt har detta påvisats af
P. O. Granström i det nyligen utkomna arbetet: Om
ordnings-och frihetsproblemet inom statslifvet, sid. 158 o. f. Lika
oförstående är Staaff för att den kan blifva farlig för af
minoriteter representerade samhällsintressen. När han pläderar för att
majoriteten (»massan») ej skall inom ett parti ha
bestämmanderätten, yttrar han (II s. 185) de tänkvärda orden, att majoriteten
såsom sådan ej kan ha större auktoritet (ofelbarhet) än
minoriteten, men detta vill han ej låta gälla inom staten, ty, menar han, om
makten kommer i händerna på en klass, så kunna icke
»samhällsafgörandena» hållas fria från klassintressen, och därför måste här
den blott numeriska majoriteten ge utslaget. Men om den
numeriska majoriteten utgöres af en klass med utpräglade
klassintressen, månne då samhällsafgörandena kunna hållas fria från
sådana? Eller finns det verkligen inga berättigade
samhällsintressen, som uppbäras af minoriteter? Därutinnan är emellertid
Staaff ense med Montesquieu, att den verkställande makten ej

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0567.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free