Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Ett politiskt testamente. Af S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562
S. J. BOETHIUS
får tillhöra representationen utan bör fritt utöfvas af regeringen,
men Montesquieus förutsättning härför var representationens
oberoende af regeringen med afseende på lagstiftning och
beskattning. Staaff tillämpar grundsatsen på en regering, som faktiskt
äfven är lagstiftande och beskattande. Montesquieus
maktfördelningslära framförd till stöd för en den mest genomförda
monism — se där ett konststycke, som heter duga!
Den 11 maj 1903 hade Staaff vid en debatt i andra
kammaren om skogslagstiftning följande anförande:
»Det borde dock väl vara klart, att man icke i en fråga
sådan som denna får gå ut därifrån, att nationen endast är
samlingen af de närvarande, nu lefvande individerna. Nej, man
måste i en sådan fråga gå ut därifrån, att den nu lefvande
generationen är arftagare i förhållande till en föregående generation
och arflåtare till en kommande.»
Härmed har Staaff mot sitt analogibevis själf framfört ett
ännu kraftigare argument än det nyss framställda. Om det
nämligen är omöjligt att med individens rätt att råda öfver sin
egen välfärd likställa majoritetens rätt att råda öfver den
samtida minoritetens välfärd, så kan ännu mindre därmed likställas
den rätt att oinskränkt handskas med kommande generationers
välfärd, som den demokratiska monismen innebär. Men
tydligen hade Staaff vid analogibevisets uppställande glömt det
folkbegrepp, hvartill han 1903 bekände sig: nationen = enheten
af gångna, lefvande och kommande generationer, och i stället
— ehuru han ej tyckes vilja erkänna det — accepterat
Rousseaus: nationen = summan af de lefvande individerna eller
den lefvande generationen, ty endast om nationen blott är
detta och dess angelägenheter sålunda blott angå de lefvande
individerna, kunna dessa — eller de, som handla i namn af
dessas majoritet — ha en naturnödvändig rätt att oinskränkt
råda öfver nationens välfärd. Ett sådant folkbegrepp faller
emellertid, om det också omfattas i teorien, ohjälpligt till jorden
inför statslifvets realiteter. Staaff själf gaf 1903 ett exempel
därpå, och hans försök att ur detta folkbegrepp härleda
demokratiens ensamberättigande faller därför också till jorden.
Utgår man däremot från Staaffs folkbegrepp af år 1903, så
blir ingen styrelseform ensam berättigad, utan det gäller för
hvarje folk att söka skaffa sig (eller bevara) den, som är ägnad
att under gifna historiska förhållanden bäst trygga ej blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
