Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Ett politiskt testamente. Af S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den lefvande generationens lycka (hvartill ej minst hör
personlig rättssäkerhet) utan ock folkets framtida välfärd. Ett godt
— ehuru ej absolut — medel härtill har en maktfördelning
visat sig vara, som ger olika synpunkter tillfälle att effektivt
göra sig gällande vid »samhällsafgörandena». Formerna härför
kunna vara mångahanda. En är, att vid folkrepresentationens
sida står ett konungadöme, hvars särskilda uppgift är att vara
målsman för folkets framtid och som kan vårda uppgiftens
förpliktelser, men att ha ett sådant konungadöme är ej alla folk
beskärdt. Detta är den verkliga meningen med ett yttrande af
Treitschke, som Staaff anfört i allmänt antimonarkiskt syfte.
En annan form är ett tvåkammarsystem, som är i stånd att
mot en förblindad numerisk majoritet värna berättigade
samhällsintressen. Ingendera af dessa former är emellertid förenlig
med Staaffs demokratiska ideal, såsom hans exkurser om monarki
och republik samt om tvåkammarsystemet ge vid handen.
Amerikas och Schweiz’ exempel visa emellertid, att maktfördelning är
möjlig och kan verka hälsosamt också på demokratisk grund,
men jämväl gent emot en maktfördelning af detta slag är Staaff
till följd af sin monistiska dogmatism afvisande eller åtminstone
reserverad. Det vore emellertid en lika stor dogmatisk
ensidighet att åt ett på maktfördelning i en eller annan form
grundadt statsskick kräfva ensamt berättigande. Sådana kunna
förhållandena vara, alt en monistisk styrelseform förmår fungera
tillfredsställande. Ett exempel härpå är Staaffs ideal, den
engelska parlamentarismen, och att den så verkat, beror
uppenbarligen därpå, att i den de af honom uppställda fordringarna på
parlamentarismen förverkligats. Men därigenom har den, trots all
demokratisk rubricering, i verkligheten blifvit en upplyst
aristokratisk despotism, som är oförenlig med demokratiens af honom
såsom högsta norm proklamerade yttersta kraf. Sedd från denna
synpunkt, får Karl Staaffs statsmannaverksamhet, såväl den
teoretiska som den praktiska, ett drag af verklig tragik. Häri
ligger ej något nedsättande, tvärtom. Den inblick i hans politiska
idévärld, som öppnats genom det posthuma arbetet, verkar i
många hänseenden sympatiskt, och genom dess utgifvande ha hans
vänner gjort ej blott vetenskapen utan också hans minne en tjänst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
