- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
595

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DAGENS FRÅGOR

595

ningen, redan förut af olika anledningar nervös, blef full af
elektricitet. Äfven på långt afstånd i utlandet väntades med en känsla af
verklig spänning på den sammandrabbning i parlamentet, som kunde
komma att betyda så mycket. En ny regim Asquith skulle ju
onekligen te sig som ett ganska lofvande fredstecken.

Som vi veta, aflöpte det hela till det yttre lugnt, och
Reutertelegrammen försäkrade oss om, huru allt var godt och väl. Lloyd
Georges förklaringar om hvad han åsyftat med sitt tal i Paris hade
mottagits med tillfredsställelse, och Asquith var nöjd. Allt var lugnt
i Schipkapasset.

Men så kommo tidningarna från dagarna närmast före
Rapallo-konferensen och från den stora Lloyd-George-dagen i Paris. Och
det befanns, att den kontrast, hvilken redan förut framträdt i de
hit-telegraferade presskommentarerna om huru man i London tyckt det
alldeles bestämdt vara en vessla, som man i Paris absolut ville se
som en kamel, blott tedde sig desto mer bjärt och betydelsefull.

Här framkom för första gången i fullaste offentlighet och i den
mest auktoritativa form den djupa motsats, som råder mellan engelsk
och fransk uppfattning om ömsesidiga bördor, ömsesidigt ansvar
och ömsesidig rätt. I sitt tal, som för öfrigt är ett mästerstycke,
hade Lloyd George velat åstadkomma en så stor uppryckningseffekt
som möjligt, men den köptes med en stor risk. När det engelska
finansministeriet motsätter sig anslagskraf, som andra departement
önska se tillgodosedda, är den gängse formeln den, att herrar lorder
af Hans Majestäts skattkammare visserligen hysa mycken sympati
för det ifrågavarande syftet, men att ett anslag vore »to öpen a
serious door». Det var också dörren till ett rum fullt af
farligheter, som den engelske premierministern gläntade på, och hans
parlamentariska seger må ha varit så fullständig som hälst, hvilket
den f. o. alls ej var — dörren har han inte fått alldeles igen.

Hvad fransmännen ville och trodde sig höra, när Lloyd George
den 13 november talade på sin franska kollegas lunch, det kan
måhända bäst återges med ett referat af Le Temps’ betraktelser dagen
därpå. Talaren hade själf ursäktat sig för att ha »talat med en
kanske brutal öppenhet». Le Temps betygade sin glädje öfver att
så skett. De bittra ord, som talaren ägnade försummelserna under
föregående krigsår att i rätt tid gripa in, uppfattas helt visst i
Frankrike som först och sist engelska syndabekännelser, och det jäsande
missnöje, som man där känner men inte kan ge uttryck åt, fick ju här
dra ett andedrag. Men hufvudsaken var dock hvad talet hade att
båda om framtiden. Och därvidlag hvarken kunde eller ville någon
fransman ur detsamma hämta något annat än hvad som från engelsk
sida är tabu, nämligen ententens generalissimus. Le Temps liksom
alla andra franska organ peka på fienden som vittnesbördet om
hvad den enhetliga ledningen betyder, och hvad Lloyd George lofvade
— det måste vara detta!

Men de af honom valda ordalagen pekade dock mera på ett högsta
krigsråd än på en generalissimus, och därför sade också Le Temps,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0601.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free