Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10. 12. 1917 - »Une polémique à éviter»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR
597
ningen från den befallande stämman vid Printing Hönse Square och
det Lloyd-Georgeska talet. M. Gabriel Hanotaux, den franske
historikern och förre utrikesministern, publicerade i Le Figaro en
glänsande artikel Strategie, hvilken stod att läsa främst i det nummer,
där det stora lunchtalet återgafs. Utan ett ords direkt anspelning
på detsamma, men med en desto hvassare ton i krafvet på det som
engelsmännen ej vilja höra talas om, inleddes artikeln med en nästan
entusiastisk skildring af hvad tyskarna åstadkommit i fråga om krigets
högsta ledning och därvid ådagalagda egenskaper. Mot denna
bakgrund tecknades i mörka bilder ententens förhållanden och hvad
som åstadkommits i Rapallo. Gemensamma öfverläggningar, en
enhetlig front ha utlofvats. Godt och väl! Men strategien?
Huru skall det nya interallierade rådet i Versailles fungera? Civila
ministrars deltagande i generalernas öfverläggningar betyder, att den
som talar väl blir hörd? de andra bita sina mustascher och tiga.
Låtom oss säga sanningen rent ut: det är en beslutande som
behöfs. En man kan säga: Veni, vidi, vici, aldrig en församling. En
interallierad organisation har skapats, och det är bra. Men den är
blott ett steg på vägen här blir M. Hanotaux’ ordalag nästan
identiska med Le Temps’ och ett nytt steg är inom kort oundvikligt:
ett högsta befäl, vid hvars sida rådet har att arbeta och hjälpa.
Rådslag äro fleras sak, handling en endes!
Den bittra motsats, som här framträder, un danröjes ej af än så
glänsande parlamentariska bedrifter, vunna där man segrat när man
tålat väl. Lloyd George har här genom att säga nej till hvad
fransmännen trott vara utlofvadt — vunnit en seger af just samma
art som Asquith gång på gång hemförde, allt medan bristerna i
regeringens krigsarbete gjorde den och Englands ställning mer och
mer vacklande, under det att Frankrike obrutet bar den tyngsta
bördan. Med oerhörda uppoffringars rätt finner sig Frankrike nu,
när behofvet af en verklig högsta ledning framträder, ha kraf på
denna. Men England vill ej i minsta mån låta främmande ledning
få något insteg, allra minst nu, när krigets viktigaste skede synes
stå för dörren och arméernas ställning därför kan få en afgörande
betydelse vid den stora uppgörelsens inträde. Den mest fullkomliga
handlingsfrihet är hvad den engelska politiken kräfver. En
generalis-simus, som kan sätta in allas krafter där de bäst behöfvas och som
kan se till, att Frankrikes krigsmål icke undanskjutas, är hvad detta
land kräfver. Själfva orimligheten i att, om ett högsta befäl skulle
skapas, detta skulle läggas i andra än franska händer, förklarar den
ytterliga engelska oron på denna punkt.
I London vill man minst af allt höra sådant som general
Male-terre, Le Temps’ militära medarbetare, utvecklade i en stor artikel
om Co mm an de men t unique et méthodes de gu er re den 17
november, således midt under det att i England från alla håll
fastslogs en alldeles motsatt uppfattning.
Trots alla lidna förluster ur det fortfarande den franska hären som står
främst i stridslinjen. Det är tack vare detta kraftprof, uppburet af hela den na-
44, Svensk Tidskrift 1917.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
