Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10. 12. 1917 - Kanada och kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR
599
sida göres är helt och hållet frivilligt I de krig, hvari England under
1800-talet varit inveckladt, har Kanada ej heller tagit någon del. Under
boerkriget skickades visserligen en kanadensisk truppkontingent till
Sydafrika för att deltaga i den engelska arméns fälttåg, men det
förklarades samtidigt, att denna åtgärd icke på något sätt finge fattas
som bindande för framtiden. Trots detta väckte emellertid
åtgärden liflig opposition i vida kretsar, och som ett resultat af denna
opposition bildades år 1899 det kanadensiska nationalistpartiet under
ledning af en fransk-kanadensare vid namn Henri Bourassa, hvilket
satte sig till mål att motarbeta hvarje försök att indraga Kanada i
europeiska konflikter. Till detta parti anslöt sig större delen af den
fransktalande befolkningen i Kanada, främst provinsen Quebec, som
hufvudsakligen är bebodd af fransmän. Vid världskrigets utbrott
ställde sig nationalistpartiet visserligen i största allmänhet solidariskt
med moderlandet men förklarade samtidigt, att den hjälp, som kunde
ifrågakomma, borde gifvas i materiel och penningar men icke i trupper.
Emellertid öppnades under engelsk ledning en värfningskampanj, hvilken
i början gaf jämförelsevis goda resultat, dock nästan uteslutande bland
den engelsktalande befolkningen; fransmännen höllo sig fortfarande
ytterst passiva. I ej ringa mån berodde detta säkerligen på den
hållning, som det i Kanada mycket inflytelserika katolska prästerskapet
intog till värfningsfrågan. Det moderna Frankrike med dess radikalism
och dess religionsfientlighet är naturligtvis icke föremål för någon hög
uppskattning bland de kanadensiska prästerna, särskildt som dessa i
sina led räkna åtskilliga medlemmar af de ordnar, som under de
Combes’ka religionsförföljelsernas tid fördrefvos från sitt fädernesland.
Kyrkans hela inflytande lades följaktligen i vågskålen till förmån för
non-interventionspolitiken. Till detta kom äfven den omständigheten, att
flere gånger under senare år från engelskt håll giorts försök att
undantränga det franska språket, särskildt ur skolundervisningen; mera än
något annat har detta bidragit till att hos Kanadas franska befolkning
minska sympatierna för England. Det blef sålunda den engelska
befolkningen, som fick bära hela bördan af Kanadas aktiva deltagande i
kriget. Till en början, då entusiasmen och hoppet om en snar seger
ännu lefde i allas hjärtan, förlöpte det hela förträffligt, men tiden gick,
offren blefvo allt större och entusiasmen började äfven hos det
engelska partiet att svalna. Förskjutningen i den allmänna uppfattningen
visade sig framför allt i en starkt framträdande spänning mellan
fransmän och engelsmän; de sistnämnda anklagade de förra för att
svika Englands sak, under det att de förstnämnda svarade med att
beskylla sina antagonister för att utarma Kanada, tömma dess
hjälpkällor och ödelägga dess framtid för en sak, som i själfva verket icke
det ringaste kom de kanadensiska intressena vid. Värfningen hade
under tiden så godt som fullständigt upphört, och försöket att
upprätta en femte kanadensisk division vid fronten måste uppgifvas på
grund af bristande manskapstillgång.
Sådant var läget, då Kanadas premierminister, sir Robert Borden,
i maj månad innevarande år återvände från Europa till sitt hemland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
