Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Åland 1854. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De stater, hvilka både då och nu befunnit sig i neutral
ställning, behöfva ej hysa dylika betänkligheter. Sverige i
synnerhet har all anledning att i sitt nuvarande från olika sidor trängda
läge erinra sig, när det senast var på samma sätt placeradt
mellan hammaren och städet. Skulle den påminnelsen icke räcka,
finnes en annan, hvilken ingen svensk lär kunna kallt visa ifrån
sig: Krimkriget bragte för första gången Ålandsfrågan i
förgrunden, och då skapades de folkrättsliga bestämmelser om denna
ögrupp, hvilka äro utgångspunkten för dessa dagars
diskussion.
Krimkriget fick för Europa i allmänhet och ej minst för oss
sin karaktär genom motsatsen västmakterna—Ryssland. Hur pass
uttömmande den dåtida problemställningen angifves genom
denna antites, kan här lämnas därhän, det är nog att
konstatera, att såväl de diplomatiska korrespondenserna som först och
sist all publik diskussion fullständigt behärskades däraf. För
Sverige blef härigenom läget mycket snarlikt det närvarande:
England och Frankrike sökte med all kraft besegra en stor
östersjömakt, vår närmaste granne, och hade därvid det mest
betydande intresse af vår hållning, liksom Ryssland i motsatt
riktning. Men Ryssland mäktade icke sätta lås för Östersjön,
därför kommo stora krigsoperationer att äga rum här i
farvattnen öster om oss, och vi blefvo sålunda ej satta i den direkta
mellanställningen från dessa sista år. Detta var visserligen
förmånligt för det formella bevarandet af vår neutrala position
men bragte likväl i längden med sig en fara för densamma.
Ty i samma mån, som operationerna här skulle tilltaga i styrka
måste det för England och Frankrike blifva en första rangens
omsorg att draga oss med i kriget på sin sida för att vinna
direkt gagn af våra hamnar, militära resurser och
utrustningsmöjligheter. Så länge Östersjön blott var en sekundär
krigsskådeplats, kunde västmakterna låta sig nöja med vår
neutralitet; men blef ett hufvudafgörande förlagdt hit, måste de
antingen förvärfva oss med godo eller tvinga oss att taga position.
Ett framtvunget positionstagande kunde vid den tidens läge
blott utfalla i en riktning. Detta utgjorde den dåtida
neutralitetens största svaghet och bildar den afgörande olikheten
mellan då och nu. Det fanns förvisso under åren 1853—56
fortfarande här i landet öfvertygade anhängare af 1812 års politik
med dess goda samförstånd österut. Men om det kom till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
